I dag skriver jag i Uppsala Nya Tidning om finanskrisen sett mot de mer långsiktiga perspektiven av tillväxt. Det finns dels en tendens att förtränga att världsekonomin genom sin öppenhet har gett en unik global tillväxt de senaste 30 åren, med konsekvens att fattigdomen har bekämpats i land efter land. Den kris vi nu är på väg ut ur förändrar inte denna grundläggande framgång. Det gör också att vi när vi drar erfarenheter från krisen inte bara ska se till de brister den har pekat på utan också de mönster som har lett till att miljontals människor fått en möjlighet att leva i en växande välfärd.
Vi måste på en gång motverka framtida systemrisker samtidigt som vi inte får agera så att vi motverkar risktagande och investeringar. Den balansen måste prägla arbetet med lagstiftningen om de finansiella marknaderna. Vi måste ha öppenheten och dynamiken tillsammans med insynen och stabiliteten.
Ett problem som hitintills har präglat lagstiftningen om investeringsfonder, som är en del av den nya finansmarknadslagstiftningen, har varit just en syn på investeringsfonder och därmed investeringar i tredje land, det vill säga utanför EU. Med en ordning som skulle innebära att man kräver samma lagar och regler i tredje land som i EU skulle man i praktiken stänga ute europeiskt sparande från den större delen av världsekonomin samtidigt som risken för att motåtgärder skulle underminera europeiska kapitalmarknader. Nu hoppas jag att vi får ett genombrott mot protektionism i denna fråga. Det blir då en bättre utgångspunkt för förhandlingarna med regeringarna under den senare delen av våren.