Det säger sig självt att attacken som dödade Quassim Suleimani riskerar att eskalera det mesta i regionen. Till saken hör att Suleimani var ledare för Irans militära operationer i hela regionen, från Irak och Syrien till Libanon och Jemen. Det säger något om hur Iran under lång tid har utvecklat inte bara sin militära och regionala makt utan också aktivt underminerat regionens stabilitet.
Vad som nu kommer att hända står bortom normal riskanalys.
I det ena fallet de iranska ledarna som redan uppfyllda av ideologiskt hat mot Västvärlden nu kommer att se sig tvingade att slå tillbaka på de sätt som finns tillgängliga. Och för de iranska ledarna är många sätt tillgängliga.
Det kan vara attacker mot amerikanska intressen i Mellanöstern men också i andra delar av världen där Iran kan verka genom de terrororganisationer man sponsrar. Det kan också vara genom attacker mot Israel, något som den israeliska regeringen nu bedömer riskerna för och kommer att slå tillbaka mot.
I det andra fallet en oförutsägelsebar amerikansk president som verkar mer genom den för tillfället gällande sinnesstämningen än rationell långsiktig analys. Ser man till det långsiktiga skeendet har USA genom att dra sig tillbaka och lämna utrymme för iransk expansion låtit de iranska ledarna gå så långt som de redan gjort.
Det är de olika vakuum som Trump har skapat i Mellanöstern som satt USA på defensiven så långt att man plötsligt slog till genom ett angrepp som oavsett hur man ser på det är en eskalering.
Attacker mot amerikanska drönare, attacker mot saudiska oljefält samt den krigföring som Iran genomför i Mellanöstern, öppet och dolt. En oförutsägbarhet som bygger på irrationalitet och inkonsekvens är inte en tillgång för någon utan en osäkerhet för alla. Det är Trump som bidragit till detta och att han plötsligt nu agerar bidrar vare sig till USAs ställning i Mellanöstern eller till stabiliteten där.
Det återstår att se hur den iranska reaktionen kommer att se ut. Det kan i bästa fall bli en symbolisk våldsaktion, genom andra aktörer, som inte leder till fortsatt upptrappning men det kan också bli en mer renodlad attack som den iranska ledningen vill ta åt sig äran av. I det senare fallet kommer vi se nya upptrappningar och mer av de krig som vi redan ser för mycket av i Mellanöstern. Det som tyvärr talar för det senare är de stämningar som den iranska regimen både är en fånge av och själv rider på. Den externa fienden USA är ett lämpligt objekt att vända sig emot för en regim som känner sig allt mer hotad av det inrikespolitiska missnöje som möter den.
För svensk del kan det vara bra att påminna sig om att det ej heller denna gång inte är Israel som är part i denna konflikt, vilket annars synes vara standardbudskapet, utan en ensam demokrati bland regimer som ägnar sig åt våldet som ett uttryck för religiöst hat och regionala motsättningar. Mellanösterns många olika konflikter är mer komplicerade än så. Det gäller inte minst de konflikter Iran skapar.
Iran har under det senaste året avrättat tusentals demonstranter samtidigt som man fört krig i olika former och genom ombud i ett flertal av regionens länder. Det fel USA har gjort är att man dragit sig undan ansvar för regionens stabilitet och säkerhet för att sedan nu plötsligt anse sig tvingat att agera på ett sätt som förstärker osäkerheten och ger hot om mer krig i denna plågade del av världen.