Hoppa till innehåll

En ofattbar oförmåga 

Haveriet i Transportstyrelsen framstår mer och mer som ett av två haverier. Ett i myndigheten, där generaldirektören beslutar sig för att man ska bryta mot svensk lag som är till för att skydda svensk säkerhet, den andra regeringens och regeringskansliet allt mer ofattbara oförmåga att förstå vad det var som hänt och förstå sitt ansvar. Det är uppenbart att det handlar om långt vidare inkompetens än vad som kan skyllas på enskilda personer. 

Redan i september blev dåvarande statssekreteraren i inrikesdepartementet, dit Stefan Löfven fört krishanteringsfunktionerna, varnad av Säpo för de risker som var förknippad med Transportstyrelsens sätt att lägga ut drift och avsikten att bryta mot svensk lag. Detta var långt innan verksamheten lades ut. Att en svensk myndighet bryter mot lag och varnas av Säpo för de konsekvenser detta kan innebära är inte en liten sak. Det är en stor sak. Det är en stor sak med konsekvenser för hela det svenska samhället och för svensk säkerhet.

Det är så uppenbart en åtgärd som kommer att få konsekvenser långt bortom de pelare av isolering som statsråden tycks tro deras departement är. Det finns en myndighet som i detta läge skulle ha kunnat ingripa mot Transportmyndigheten och det är regeringskansliet och därmed regeringen. Men inget händer utan utläggningen blir ett faktum och därmed exponeras Sverige och skyddet av svenska medborgare i strid med svensk lag och säkerhet.

Det är redan i detta ofattbart att förstå. I januari får inrikesministern vetskap om haveriet för svensk säkerhet. Men inget händer. Det vill säga inrikesminister får veta om att en förundersökning inletts mot ledningen för en svensk myndighet gällande brott mot rikets säkerhet, utan att frågan ens diskuteras med någon. I mars får försvarsministern kännedom och han ser – enligt uppgift – till att försvarets vidtar åtgärder för att skydda sig mot det som hänt. Det är oklart vad detta innebär och hur framgångsrikt det är, inte minst med tanke på att inget händer för att stoppa det fortsatta och nu pågående brottet mot svensk lag som hotar svensk säkerhet. Det är ofattbart.

Det kan vara att försvarsministern anser att hans uppgift är att försvara försvaret. Men hot mot rikets säkerhet borde vara en fråga som en försvarsminister känner ansvar för. Men inget händer. De som nu vill hävda att försvarsministern måste få gå fri från ansvar för detta gör det mot bakgrund av att de anser att han är så viktig för regeringens arbete samtidigt som de tävlar om att understryka hans begränsade ansvar. De menar att personen som de anser har ett avgörande inflytande på det svenska försvarets förmåga – vilket är en illusorisk romantisering – saknar ansvar för svensk säkerhet och försvarsförmåga i en vidare kontext bortom försvarsdepartementets formella sfär. Det är uppenbart fel men också fel i det hänseende att försvarsdepartementet ingår i regeringskansliet. De är en del av en större helhet som är större för att man ska samverka. Det är inget självständigt grevskap.

Summan är att inget händer. När ett haveri för svensk säkerhet inträffar händer inget och man talar inte om det. Det är ofattbart. Personer ansvariga för rikets säkerhet vet inte och förstår inte, vare sig vad som har hänt eller sitt eget ansvar.

De talar inte om det inträffade med någon trots att det så uppenbart har en stor och allvarlig betydelse för Sverige i sin helhet. Det är så uppenbart att det kräver en regering som vet, förstår och agerar. På två års tid nämner de inte detta haveri för varandra ens informellt på en ”fikapaus” för att använda Ygemans ord. Vare sig i bilaterala kontakter, i möten, regeringssammanträden, i Säkerhetsrådet eller genom informell eller formell kommunikation i övrigt. Först i januari får generaldirektören lämna sin tjänst, utan att det redovisas varför, som om rättsprocessen måste ha sin gång innan en uppenbart olämplig person får lämna sin tjänst. Och utläggningen har hunnit påbörjas, fortsätta och leda till konsekvenser i nära ett och ett och ett halvt år. Det är ofattbart.

Det är också ofattbart att Stefan Löfven inte känt till detta. Det är kanske det mest graverande. Regeringskansliet har varit så organiserat, styrt och inriktat att en allvarlig kris för svensk säkerhet når fram till statsministern först efter 18 månader, från varningen från SÄPO till att generaldirektören får gå. Det är inkompetens. En dysfunktionell regering. En statsminister som flyr sitt ansvar som han aldrig tog. I praktiken hade han överlåtit ansvaret till en organisation av oklarhet och oförmåga. Det är som sagt ofattbart.

Det är för mig svårt att förstå att det för liberalerna och centern fortsatt är en underordnad fråga hur Sverige styrs i förhållande till deras ovilja att i riksdagen få Sverigedemokraternas stöd för alliansens politik. Heller ett Sverige som missköts än att ta ansvar. Det är inte hållbart i längden.