Det finns i grunden bara ett sätt att minska klimatpåverkan. Det är att minska den mängd fossila bränslen som tas upp ur jorden. Allt annat för oss vilse. Sverige är ett av de länder i världen som har minskat sin klimatpåverkan mest, men vi måste dra rätt lärdomar från detta.
För trettio år sedan drev vi moderater igenom att 1990 skulle sätta ett tak för utsläppen av CO2.Det var det första beslutsamma steget att möta växthuseffektens utmaningar. Som energipolitisk talesperson för moderaterna var det för mig självklart bekämpa stora fossileldade kraftverk i Lysekil och Nynäshamn liksom storstilade planer på ett svenskt naturgasnät med norsk och sovjetisk gas. Det hade hindrat utvecklingen av biobränslen, med hög rörlig kostnad men låg fast, medan naturgas har en hög fast kostnad och en låg rörlig, som biobränslen inte kan konkurrera med.
Att vi sade nej då ledde, tillsammans med styrmedel som förstärkte denna inriktning, till en utsläppsminskning fram till i dag på nära 30%. I dag är målen satta mycket högre. Därför måste vi välja långsiktiga och breda lösningar som ger uthålliga resultat.
Fram till 2030 ska EU minska utsläppen med 40 procent. Det är en framgång, vilket jag vet efter långa förhandlingar i Europaparlamenten mellan dem som genom överbud höll på att omöjliggöra gemensamma bindande mål och dem som inte ville ha mål alls. Den verkliga framgången ligger däremot inte i målen, utan i de förutsättningar som leder till minskade uttag av jordens fossila reserver.
Det finns i dag två lärdomar från de senaste 30 årens utveckling. Den första är att det inte är Sveriges utsläpp i sig som är avgörande – de förblir marginella i det globala perspektivet – utan vad Sverige inför världen kan visa att vi kan uppnå. Genom att visa att man kan förena minskade utsläpp med en växande ekonomi ger vi ett exempel som inte kan förhandlas bort. Vi förändrar inte världen genom offermentalitet utan genom ekonomiskt tillväxt, teknisk och industriell utveckling och demokratiskt stöd. Annars kommer inte de stora utsläppsländerna att följa efter.
Det andra är att den utveckling vi behöver för att kunna ersätta fossil teknologi med nya teknologier och infrastruktur kräver investeringar, tillväxt och handel. Om vi inte tillåter länder som i dag är fattiga att bli rikare kommer de inte att ha råd att med investeringar och högre kostnader för att ersätta kol, olja och naturgas.
I dag ökar uttaget av fossila bränslen ur vår jord. För framgång krävs därför att andra energiformer är så överlägsna de fossila till pris och tillgänglighet att kol, olja och naturgas stannar i marken. Så enkelt och samtidigt komplicerat är det.
I stort sett varje debatt som inte har detta perspektiv förlorar relevans för klimatfrågan. Om Sverige minskar sina utsläpp medan andra länder ökar sina ännu mer kommer de globala utsläppen att öka. Om vi i Sverige gör fossila bränslen dyrare i syfte att få ökade skatteintäkter förändras inte utsläppen, men däremot våra tillväxtförutsättningar.
Dyrare flygbiljetter i Sverige har en försumbar påverkan globalt. Inte ens om alla flyglinjer i Sverige läggs ned kommer de globala utsläppen minska, eftersom flyget världen över växer snabbare än det svenska samtidigt som Sveriges möjligheter att investera i nya flygplansteknologier, bränslen och nya industriella teknologier i till exempel svensk stålindustri försvåras.
Den svenska debatten om klimatfrågan har hamnat i en skuggboxning mellan dem som aktivt tvivlar på klimatpåverkan och dem som vill övertrumfa andra. Det har lett till en nyevangelisk inriktning på klimatdebatten där offervilja och undergångsscenarier har tagit över rationell analys av hur vi effektivt och långsiktigt motverkar klimateffekten.
Ett exempel på ineffektiv klimatpolitik är att Sverige efter 30 år av minskade utsläpp nu ser tendenser till ökade utsläpp. Medan biljettskatt och subventioner till elcyklar ger en marginell inverkan på Sveriges utsläpp har avvecklingen av kärnkraft lett till större svenska utsläppsökningar och hindrat att vi inom ramen för den europeiska energimarknaden kan minska andra länders fossila produktion av el.
Den avvecklade svenska kärnkraften utgör 20 TWh och skulle kunna ersätta 15 procent av Polens kolbaserade produktion av el.
Nya generationer av solenergi, jordvärme och övriga förnyelsebara energiformer, eller storskalig lagring av CO2 i jorden, liksom nya generationer av kärnkraft eller fusionskraft kommer inte att utvecklas genom ekonomisk stagnation. Självklart ska vi bygga ny kärnkraft, om vi menar allvar med att klimatfrågan är avgörande för vår överlevnad.
Det är viktigare att utveckla flyget och våra möjligheter att globalt bidra till teknisk och ekonomisk utveckling än att göra det svårare för influencers att resa, pensionärer att besöka släktingar eller för det norrländska näringslivet, som utvecklar stålindustri med noll CO2-utsläpp, att nå världen. Det är viktigare att utveckla elbilar än att stoppa bilåkning.
Elbilen kommer inte att ersätta dagens bilar om det inte finns el. Dagens flyg kommer inte att ersättas med modernare teknologier om vi inte flyger. Vi kommer inte kunna utveckla en svensk stålindustri med noll utsläpp om vi inte har en fungerande infrastruktur för Norrland. När solenergi trumfar olja, när vind och vatten slår kol och när fissions- eller fusionsenergi slår naturgas kommer de fossila bränslena få ligga kvar i jorden, förutsatt att länders ekonomier då har utvecklats så att de kan investera i dessa infrastrukturer och teknologier.
Vi kommer aldrig att nå dit om vi tror att det är självuppoffring och stagnation, obekväma sanningar eller global despoti som löser klimatfrågan. I stället måste vi göra det rationella genom att bejaka bekväma sanningar och insatser som ger stora resultat.