I dag blir det för min del diskussion om den globala ekonomins gemensamma stabilitetsregler samt ett möte där vi diskuterar Islands osäkra steg mot medlemskap inom ramen för min arbetsgrupp om utvidgning och grannskap. Det finns de som gärna vill tänka sig att Islands medlemskap ska länkas till Kroatiens, inte för att de vill värna Island utan snarare för att skapa ett skäl att senarelägga utvidgningsbeslut nu när fördragsförändringar av andra slag än den som följer av ett nytt medlemsland diskuteras. Det är i grunden fel. Kroatiens medlemskap så snart som möjligt kan påverka utvecklingen och den politiska balansen i hela västra Balkan. Och det är ett steg som vi bör ta just för att det är angeläget och kan ge både hopp och motivation.
Den globala ekonomins utmaningar ställer inte bara krav på nya regelsystem som det ofta framstår. Den kris som länder som Grekland, Irland, Storbritannien, Spanien, Portugal och Italien nu exponeras inför handlar till en del om gjorda försummelser när det gäller finansiell övervakning, dålig budgetpolitik eller en expansiv finanspolitik. Det innebär att den krishantering som nu präglar dessa länder och EU mer handlar om att städa upp efter gamla försyndelser och lätt bortser från att vi i hela Europa har en utmaning när det gäller takten och omfattningen av den globala ekonomins utveckling. Det handlar om vår konkurrenskraft och förmåga till förnyelse.
I den delen har inget land anledning att luta sig tillbaka. På SvD förs nu en debatt om det borgerliga uppdraget. Det kan enklast uttryckas som reformer som i fortsatt ökad utsträckning ger utrymme för enskilda människors vilja och kraft att forma sina liv men också att skapa nytt. Där finns det mycket att göra, mycket mer än att se 1990-talets reformagenda som avslutad. Den var inte mer ideologisk då än att den bröt ny väg för att Sverige skulle kunna bli en både stabil och dynamisk ekonomi. Det kravet har vi fortfarande på oss.