Financial Times har i dag en artikel som refereras i svenska media kring hur EU:s strukturfonder används. Till mycket stor del används pengarna inte som tänkt, det vill säga de används inte alls eftersom ekonomiska kristider har gjort det svårt för medlemsländer att matcha EU-pengar med egna medel. Till en annan del används pengarna fel, när de väl används. Det förra visar på en brist i budgetpolitiken i förhållande till politiska mål och det andra är oacceptabelt.
Mer allvarligt är det som FT inte skriver om, nämligen att de länder som de senaste årtiondena har fått mest regionalstöd – Grekland, Portugal och Irland – också är de som i dag har störst politiskt problem. Motsvarande gäller också några av de större ekonomier som vant sig vid stora bidrag. Pengaflödet har inte hjälpt, dels därför att de använts fel men också när det använts rätt.
Det har gjort att jag under förra veckan ställde krav på att arbetet med långtidsbudgeten måste bygga på två fundament. För det första måste vi göra en översyn av hur uppställda politiska mål har uppnåtts genom budgetmedel. Jag är övertygad om att det kommer visa att struktur- och regionalfonder inte förmår uppfylla de mål de är till för. Istället bör större krav ställas på de politiska reformer som ger regional utveckling och integration, det vill säga infrastruktur, bredband och forskning och ett större utrymme för företagande. Det är inte alltid fonderna leder till detta.
För det andra måste EU nu gå igenom en total utgiftsöversyn i syfte att avveckla de kostnader som hör en gången tid till och skapa utrymme för det som hör till Europas uppgifter i den tid vi nu lever i. Mitt mål i den delen är dels att fördubbla anslagen till forskning och utveckling, effektivisera all användning av pengar för regional utveckling, stötta innovationsprocesser, möjliggöra en starkare roll internationellt och hålla budgeten stram. Det kommer att kräva att vi tar vara på de kunskaper som vi redan har om hur pengarna används. Det gäller i varje medlemsstat men självfallet lika mycket i EU.