En betraktelse av Visby-veckan som i dag avslutas är att den i mycket speglar den svenska politiska debattens mer inåtvända sidor. Det faktum att det pågår ett krig i Europa närmare Gotland än Visby, att världen i dag möter en terrorism som riktar sig mot våra grundläggande samhällsvärden och att det just i dag skakar i fundamenten för Europas ekonomiska stabilitet verkar i Almedalens miljö vara mer ett fenomen för den utrikes rapporteringen än en utmaning av vårt eget samhälle. Det är fel. Det som nu sker ikring oss spelar en långt större roll för vår välfärd och vår säkerhet än de olika åtgärdsprogram som presenterats som ett led i förnyelsen av bilden av politiken.
En intressant fråga i detta sammanhang kunde vara hur det kom sig att svensk försvarspolitik så länge präglats av ett systemfel som gjort att rysk aggressivitet, rustning och krigföring inte räknats in i vår egen omvärldsanalys, annat än som något som bara berör Ryssland, som mest. En annan fråga är hur vi möter det våld som riktar sig mot våra samhällen och mot våra grundläggande idéer. Och en tredje hur vår ekonomi, hur Europa och vår ekonomiska stabilitet påverkas av att Grekland i dag röstar om man ska gå in i en statsbankrutt eller ej, med en regering som inte verkar inse att detta är något mer än en förstärkning av korten i fortsatta förhandlingar. Och det förstärks av att den globala ekonomin förändras så långt mycket snabbare än Stefan Löfven kan förändra medborgarnas utvecklingsmoral, eller ens sin egen förmåga att fatta beslut och ta ansvar.
I kväll kommer resultaten från den grekiska folkomröstningen. Enligt de flesta mätningarna tyder de på att det blir ett knappt nej, till ett avtal med EU och andra, om besparingar och reformer som kan göra att Grekland kan gå sin egen väg. Den kommunistdominerade regeringen, med det ofattbara stödet från det ansvarslösa svenska Vänsterpartiet, vill istället inbilla väljarna att omvärlden kommer att börja förhandla med Grekland bara man säger nej till fortsatt stöd och reformpolitik.
Det är en verklighetsfrånvändhet som är allvarlig i sig. Och det är allvarligt att en del av den svenska regeringens parlamentariska underlag för ekonomisk politik drivs av en ansvarslöshet och verklighetsfrånvändhet som leder till att man applåderar ruinerade statsfinanser, statsbankrutt och förlorad välfärd.
Det faktum att svensk ekonomisk politik är kontaminerad av denna populistiska ansvarslöshet genom Vänsterpartiet är illa. Jag ser att Vänsterpartiet genom Malin Björk har replikerat på en artikel jag har haft om detta i Expressen, med den sedvanliga valsen om att EU har tvingar på hårda åtstramningar och brist på demokrati, i total förblindelse av att Grekland på ett knappt halvår har gått från ekonomisk uppgång, efter krisens år, till en störtdykning mot stängda banker, förlorad tillväxt, förlorat förtroende och statsbankrutt. Den som försvarar en sådan ekonomisk politik tar på sig ett stort ansvar. Och de som lyssnar på dem som svävar så långt bort ifrån verkligheten tar också på sig ett stort ansvar. Men låt oss se vad som har hänt.
När Grekland efter år av misskött ekonomi i krisen 2008 inte längre kunde betala sina räkningar, och heller inte bluffa om sin ekonomi, var krisen akut. De egna pengarna var slut och de internationella lånen tog slut. Utan stöd från andra hade Grekland inte haft pengar för vare sig välfärd, statliga löner eller bidrag. Det tillhör en av de mest naiva eftergivenheterna till kommunistisk propaganda att EU efter detta drev fram åtstramningar. Det var verkligheten som drev fram åtstramningar. Har man inga pengar och har man inga lån finns inget att betala för. När Eurogruppen tillsammans med IMF gav Grekland nödlån blev det till extremt förmånliga villkor. Flertalet långivare lånar till högre kostnader än vad grekerna lånar för av dem. Mer än 90 % av de privata lånen har skrivits bort. Grekland har inte behandlats dåligt.
EU-lånen har minskat den åtstramning som annars hade varit verklighet. EU har inte krävt mer åtstramning utan finansierat mindre. Det allvarliga är att Grekland inte ägnat tiden åt de reformer som behövs annat än under de sista åren. Därför kvarstår mycket av reformer och kostnadsanpassningar för att Grekland ska kunna klara sig självt. De reformer som man lovat har inte blivit genomförda i den omfattning som man lovat och som varit en förutsättning för de lån och det stöd man fått. Likväl har man fått nya lån.
De reformer som blev av ledde likväl till att offentliga finanser blev mer i balans och tillväxtförmågan ökade. För 2015 var prognoserna att Grekland skulle ha europgruppens högsta tillväxt, på över 2%. Med Syriza regeringen följde en politik som ledde till att både tillväxt och förtroende föll i raketfart. Samtidigt hävdade Syriza att omvärlden borde finansiera nya utgifter samtidigt som Grekland skulle slippa gamla lån men ändå få nya. Detta ekonomiska vansinne, att öka utgifterna och underskotten och tvinga andra att finansiera detta, har varit Syrizas ekonomiska politik. Och risken är nu att Grekland i en statskonkurs förlorar alla möjligheter till nya lån. För Grekland blir detta den åtstramning som omvärlden har räddat landet från tidigare.
Det kommer ge en ny politisk situation i Europa, för EU och för Grekland. Det kommer att ge ekonomiska skadeverkningar för hela den europeiska ekonomin och framförallt för den grekiska. Hur vi ska hålla ihop EU inför detta, hur vi ska kunna sätta en agenda för tillväxt och reformer och hur vi ska kunna möta de geopolitiska utmaningarna kommer under kommande veckor och månader vara en helt avgörande politisk agenda för Sverige liksom för varje annat europeiskt land. Långt viktigare än det mesta.