Med sina energipolitiska intressen når Ryssland längre in i Europa än Warszawapaktens bataljoner gjorde. Kombinationen av ökad rysk militär förmåga, utvidgade säkerhetspolitiska intressen i form av kontroll över betydande delar av den europeiska energiförsörjningen samt en uppenbar vilja till maktutövning gentemot andra länder är självfallet ett hot mot europeisk stabilitet och svensk säkerhet. Det är tid att glömma det kalla krigets invasionshot och istället se de hot som ett ökat ryskt inflytande och maktdemonstrationer med Putinregimens politik kan innebära för Östersjöregionen.
Regeringen bör utforma svensk försvars- och säkerhetspolitik utifrån den nya tidens utmaningar, inte utifrån frånvaron av den gamla tidens hot.
Mitt under det pågående serbiska presidentvalet slutförhandlade ryska Gazprom i januari köpet av 51 procent av NIS, det stora serbiska energiföretaget (som Vattenfall). Samtidigt sade Ryssland nej till ett självständigt Kosovo och gav därmed Serbien sitt stöd i denna fråga som står i centrum för europeisk politik. Ryssland dominerar nu energidistributionen och har skaffat sig en maktposition i Serbien som balanserar mellan Europavägen och en kompromisslös nationalistisk hållning i Kosovofrågan.
Serbien är inget undantag utan snarare en del av ett vidare mönster där Ryssland stöder nationalistiska ryska intressen i Georgien, Moldavien och på motsvarande sätt serbiska nationalistiska intressen i Kosovo, Serbien och Republika Srpska i Bosnien.
Kontrollen över distributionen av gas är en strategisk resurs som Ryssland använder sig av mot Europa. Redan i dag står Ryssland för 40 procent av naturgasleveranserna till EU, för enskilda länder är andelen väsentligt mycket större.
Våra baltiska grannländer har återkommande mött denna typ av maktutövning kopplad med en politik som underblåser motsättningar mellan ryska grupper och ester respektive letter. Svenska Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har när det gäller gasleveranser redovisat närmare 60 händelser sedan 1991 där Ryssland har använt avstängda gasleveranser som ett politiskt vapen. Nord Stream/Gazproms planerade gasledning på Östersjöns botten är en omväg för att kunna sätta länder som Polen och Litauen under press utan att andra europeiska länder påverkas. Inga ekonomiska eller kommersiella intressen uppväger de miljömässiga uppoffringar och risker som ledningen innebär.
Gazproms investeringar i infrastruktur och ledningar i Europa är uttryck för hur den ryska regimen prioriterar kontrollen över gasdistributionen snarare än investeringar i nya gastillgångar och ökad gasutvinning i Ryssland.
Bara under januari månad i år har Gazprom ingått avtal med Österrikes statskontrollerade energiföretag OMV som innebär ett 50 procent ägande av Central European Gas Hub, det redan nämnda avtalet med Serbien genom Gazpromneft som innebär en kontroll av 51 procent av det serbiska gas- och oljemonopolet NIS, och ett avtal med Bulgarien där Putin lyckades utverka att ryska företag ska äga 50 procent av South Stream genom landet och 51 procent av en ledning genom Bosporen där Bulgarien och Grekland får dela på den resterande mindre hälften. Samtidigt undersöker man möjligheterna att göra motsvarande avtal med Kroatien, för att kontrollera South Stream.
Redan tidigare har man gjort motsvarande avtal i Italien och Grekland. Genom kontrollen över South Stream försöker Ryssland motverka utbyggnaden av en av EU prioriterad ledning, Nabuco-ledningen, som utan rysk kontroll skulle kunna förse Europa med gas från Turkmenistan och Kazakstan över Turkiet. Med South Stream utbyggd och under Gazproms kontroll får Ryssland kontroll även över dessa leveranser.
Sedan tidigare äger Gazprom helt eller med minst 50 procent tre stora gasföretag i Österrike, North Transgas i Finland till 100 procent och Gasum Oy till 25 procent, majoritets- eller mycket stora minoritetsposter i sju tyska gasföretag. Gazprom har också strategiskt ägande i Grekland, Storbritannien, Italien och Nederländerna.
I Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern, Rumänien och Bulgarien äger ryska staten genom Gazprom eller motsvarande mycket stora andelar i företag som är verksamma med gasdistribution eller lagerhållning. Samma mönster av ägande präglar stora verksamheter i Vitryssland, Moldavien och Serbien.
I Schweiz äger man RosUkrEnergo som förmedlar turkmensk gas till Ukraina och Polen samt 51 procent av Nord Stream som ska bygga ledningen från Ryssland till Tyskland genom Östersjön. I Turkiet äger man 45 procent av Turusgaz och 40 procent av Bosphorus Gaz.
Samtidigt som EU diskuterar lagstiftning för att separera distribution av gas från produktionen för att säkerställa konkurrens, agerar Ryssland i den motsatta riktningen för att kontrollera distributionen av gas till Europa även när den sker från andra länder.
Från Kaukasus till Balkan över Central-Europa och upp till de baltiska staterna ser vi hur Ryssland flyttar fram sina positioner för den politik som präglar regimen Putins inrikespolitik. Diskussionen om Kosovo, Georgien, gasledningen i Östersjön, påtryckningarna mot Polen och Tjeckien i frågan om missilutplaceringar, konflikten med Storbritannien om Litvinenkoaffären och blockaden av produkter från Polen och Moldavien är några framträdande exempel på en konfrontation mellan ett alltmer nationalistiskt Ryssland och europeiska värden.
Vi ser hur behovet av svensk och europeisk militär styrka i vår del av Europa ökar, inte för att möta det kalla krigets invasionshot, utan för att motverka att den ryska intressesfären kommer att dominera militärt där den möter Europas. Europaparlamentets och den svenska regeringens initiativ för en europeisk Östersjöstrategi måste förenas med en förmåga att genom militär närvaro och förmåga värna om Östersjön som ett europeiskt hav och stå emot maktdemonstrationer.
De förslag som nu behandlas i Europaparlamentet om separation av distribution av både el och gas från produktion innebär att ryska företag verksamma inom EU ska mötas av samma krav. Det innebär också en möjlighet för EU-kommissionen att säga nej till tredjelands investeringar i EU om det inte föreligger ömsesidiga investeringsmöjligheter. En utveckling av det europeiska elnätet är ett ytterligare led i en sådan politik. Ökad användning av kärnkraft i Sverige och i Östersjöregionen är andra inslag för att reducera Rysslands säkerhetspolitiska utväxling av sin energipolitik.
Men allra viktigast är att svensk säkerhets- och utrikespolitik tar sikte på den utmaning som försvarsberedningen inte såg. Säkerhetspolitik får inte utformas utifrån det man vill se utan utifrån det man inte vill se. Det ansvaret ligger nu hos regeringen.
GUNNAR HÖKMARK