Kriget är en förlängning av politiken skrev den historiske militärstrategen Clausewitz. Innebörden är att kriget bara är ett uttryck för politiska ambitioner gentemot andra länder men med militära våldsmedel.
Det omvända gäller också. Politiken kan vara en förlängning av det som av olika skäl inte är möjligt med militära medel. Det är det som nu präglar Rysslands agerande mot sina grannar. Nu söker Putinregimen en kontroll och dominans över sina grannländer. Det står i strid med det internationella samfundets mest grundläggande regler om staters rätt till självständighet. Och det sker för att med makt möta andra länders utveckling mot demokrati och rättsstat eftersom den i sig innebär en frigörelse från den väv av dold maktutövning, korruption, rövarkapitalism och offentligt maktmissbruk som präglar de krafter i Östra Europa som Putinregimen ser som sina allierade mot medborgares krav på rättsstat och frihet.
Vi såg det 2008 när Ryssland invaderade Georgien, efter att ha underblåst oroligheter och ryskorienterade separatisters självständighetskrav i Sydossetien och Abchazien.
Vi har sett det fortsatt i form av en rysk destabiliseringspolitik riktad mot Georgien och de politiska ledare som har orienterat landet till demokratins gemenskaper.
Vi såg det för några veckor sedan när Putin genom hot om att upprusta Armeniens granne Azerbajdzjan tvingade landet att tacka nej till förhandlingar om ett fördjupat frihandelsavtal med EU och istället träda in i en rysk tullunion som avskärmar Armenien, och Ryssland, från den frihandel som moderna länder behöver för att utvecklas.
Och så såg vi det nu när Ryssland efter hot om handelsblockader, avstängda gasleveranser, importstopp och mutor tvingade Ukraina att några veckor innan man skulle skriva under ett frihandels- och samarbetsavtal med EU valde att stanna kvar under rysk kontroll.
Och vi har sett det när Ryssland hotat det lilla landet Moldavien med ökad militär närvaro i landet, i Transnistrien, samtidigt som man satt importstopp för moldaviska produkter och hotat om uteblivna gasleveranser.
Vitryssland som står under rysk överhöghet och som med en brutal diktatur enbart kan fungera med ryskt stöd. Azerbajdzjan som får stöd för att fortsatt vara en diktatur.
Det är en ny ridå som faller ner i Europa. Denna gång inte järnridån utan en ridå som håller undan för demokratins och rättsstatens krav och som skyddar en dold maktutövning där makten över näringsliv, domstolar och media förenas med den politiska maktens strukturer i en maktutövning som inte kontrolleras av någon.
Ryssland är ett land som aggressivt söker kontrollera och styra över sin omgivning. Kontrollera vilka som har makten och styra så att man inte frigör sig genom demokrati och rättsstat. För den ryska regimen är nämligen både friheten och demokratin hot mot den egna maktutövningen. Ryssland leder demonteringen av rättsstat och demokrati. Därför sätts nu demokratin på undantag i ett Europa som vi trodde och ville var räddat för demokratin.
Ryssland använder sig aktivt av hela skalan av mjuk och hård maktutövning. Påverkan och inflytande. Löften om krediter och hot om blockader. Militär styrkeuppbyggnad och hotfull militär närvaro. Avstängda gasleveranser eller höga priser med löften om rabatter. Flirt med nationalistiska stämningar där det finns etniska ryska minoriteter. Ohämmat användande av det kontrollerade näringslivets investeringar och mediaföretag. Ryska TV-sändningar som under politisk kontroll och självcensur är gratis ställs mot inhemska kanaler som måste finansieras av publiken.
Så ser vi hur medielandskapet förändras och demokratins förutsättningar ytterligare försvagas. I land efter land bakom denna nya ridå som döljer obskyr maktutövning av en elit som vill berika sig själv. Men ambitionerna att kontrollera sin omvärld stannar inte bara vid det Östra Partnerskapets länder.
I Serbien, som nu har är kandidatland för medlemskap i EU, bygger nu Gasprom ut gasledningen Southstream för att på det viset kontrollera energileveranserna samtidigt som ryska företrädare hänvisar till ländernas gemensamma kulturarv.
Gentemot Lettland agerar ryskkontrollerat näringsliv mot den politiska makten samtidigt som Ryssland hotar att stoppa import av landets produkter. Både Estland och Litauen har på motsvarande sätt varit utsatta och är det. Syftet är att destabilisera demokratin som system för självständighet till förmån för ökad kontroll.
Så ser Europa ut i dag. Demokratin har inte förlorat. Tvärtom är makthavarna i dessa länder rädda för demokratin. Det ser vi när Putin visar sin rädsla för demonstranter på Moskvas gator och torg.
I Ukraina demonstrerar hundratusentals människor nu för Europa och EU. Det är en viktig påminnelse till oss alla. Det är EU som en kraft för frihet och demokrati som nu måste stå upp mot ryskt maktmissbruk och mot den politik som i strid med internationell lag attackerar andra länders självständighet. Ridån som sänker sig ner över Europa måste upp igen och bakom där den är i dag måste vi se en ny vår av krav på rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter samt ekonomisk frihet och demokrati. Vare sig krig eller politik får vinna över frihetens värden.
Gunnar Hökmark, vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP-gruppen med ansvar för grannskapspolitiken”