Slutet på året närmar sig. I många frågor har vi sett hur 2010 har lett till växande problem och utmaningar som gör de kommande åren svårare att bedöma och förutspå än på mycket länge. Ett exempel är utvecklingen mot en slags intern rysslandifiering i ett antal europeiska länder, länder som vi ibland glömmer är europeiska just på grund av de anspråk som den ryska maktapparaten ställer på dem.
I Vitryssland har diktaturens krafter kastat av sig varje försök att framstå som mer civiliserade och öppna. Vitryssland har backat rakt in i ett gammaldags despotiskt förtryck där opposition blir till kriminalitet. Det är en rättslös diktaturstat vi ser på andra sidan Östersjön. Min uppfattning är att Vitryssland inte längre kan vara med i det Östliga partnerskapets samarbete eller det så kallade Euoronestsamarbetet som syftar till att skapa ett gemensamt parlamentariskt forum. Vitryssland var ingen demokrati före valet men efter valet har man krossat förhoppningarna om att den nuvarande regimen skulle föra landet på rätt väg. Det måste få konsekvenser för dem som står i regimens ledning.
I Ukraina bedrivs nu jakt på oppositionen i form av nya och konstruerade rättegångar mot bland annat tidigare premiärministern Julia Timoschenko. Den samlade politiska och ekonomiska maktapparaten samlas i ett grepp för att motverka opposition. Under det kommande året eller senast nästa ska det avhållas val till parlamentet. Då återstår att se om man då tillämpar samma valfusk som gjorde de regionala valen ett spel för makten.
I Ryssland har vi sett hur det fortsatta förfallet för rättstaten har tagit sig uttryck i domen mot Chodorkovsky. Den har sin betydelse för den ryska regimen eftersom den klargör att för den som är oppositionell väntar rättslöshet och fängelse på grund av valfri anledning. Det påverkar också intresset för utländska investeringar. Redan tidigare har utländska befattningshavare hotats med fängelsestraff på grund av konflikter med ryska företag. Korruptionen i Ryssland undergräver demokrati och rättstat på ett sätt som gör regimen farligare och farligare för sina undersåtar men också för dess grannar.
Den påverkar också landets utrikespolitik, i första hand mot dess grannar och genom en påtryckningspolitik som vi ser mot både Ukraina och Vitryssland men också mot Moldavien, Azerbadjan, Georgien och Armenien. Det kommer att kräva en konsekvent politik mot inte bara Ryssland utan mot de regimer som relativiserar kraven på demokrati. Det sätter också fokus på kampen mot korruption och inflytandepolitik via näringsliv och företag.