Så fick till slut Ursula von der Leyens kommission godkänt av EU-parlamentet. Det innebär att den i helgen kan starta sitt tillträde. Starten av arbetet sker inför uppgifter som kräver ett mer globalt perspektiv än vad Europeiska unionen någonsin tidigare har mött.
Samma dag som kommissionen godkändes handlade EU-rapporteringen om allt från Danmarks felaktiga sätt att använda begreppet Fetaost på ost som inte får kallas Fetaost, brittiska Labours avvisande av kritik för den interna antisemitismen, Frankrikes och Tysklands stora planer på en tvåårig konstitutionell konferens för att utveckla den interna strukturen för beslut samtidigt som den ryske ambassadören i London som alltid och som förväntat förnekade rysk inblandning i de brittiska valen och i Brexitprocessen.
Allt detta och mycket annat ger en bild av vad Europeiska Unionen i det dagliga arbetet möter. Det är de stora uppgifterna som man i bästa fall kan hantera och det är de små detaljerna som rättsstaten kräver att man löser. I en svår tid som präglas av hot mot vår säkerhet, hot mot de grundläggande idealen och där andra ekonomier växer snabbare är det en stor risk att fokus tenderar riktas emot de interna detaljerna och de politiskt lättdefinierade problemen när allt mer av utmaningarna, oavsett om man gillar det eller ej, ligger utanför den egna omedelbara kontrollen och beslutsförmågan. Då blir inåtvändheten ett sätt att undvika de svåra utmaningarna.
Ivern att att diskutera den egna beslutsordningen – de konstitutionella frågorna – i tron att det ger lösningen på de svåra frågorna tar då lätt över frustrationen inför det som är utanför den egna kontrollen. Den rättsliga hanteringen av vad som får kallas Fetaost måste fungera i den rättsstat som EU är men handlar likväl inte om de beslut och de strategier som EU nu behöver. Det är i en komplicerad värld lätt att låta EU diskutera medlemsstaternas inrikespolitiska frågor som arbetsmarknad och social politik men det är inte de gemensamma frågor EU hanterar bäst. De får framförallt inte skymma de stora frågorna som EU måste möta.
Det stora som nu händer är nämligen att allt mer av Europas och EU:s utmaningar ligger utanför Unionens egna gränser och därför utanför den egna kontrollen. Dessa frågor kan inte lösas genom beslut av de egna institutionerna men de måste påverkas av ett starkt EU. Det krävs i dag en större styrka för att kunna agera globalt för gemensamma europeiska intressen. Så har det inte varit lika tydligt tidigare.
De välkända 1960-och 1970-talens konflikter om smörberg, vinsjöar och bidrag till jordbruk löstes i grunden lätt upp därför att det var interna konflikter om interna problem som hade en saklig lösning inom ramen för vad interna beslut kan nå.
Det samma gäller den inre marknadens utveckling som gjorde att den 1993 blev till verklighet. Jordbrukspolitikens återkommande konflikter inklusive hanteringen av den galna kosjukan som kom att prägla 1990-talet var ytterligare ett exempel på interna problem som hur svåra de än var kunde lösas genom interna förhandlingar och beslut. Det gällde även processen fram till den stora utvidgningen 2004.
Den präglades av den i EU inneboende självklarheten att Europa skulle återförenas och att självständiga europeiska stater som var demokratier och rättsstater, och som uppfyllde Köpenhamnskriterierna, hade en rätt att bli medlemmar. Det kontroversiella i den stora utvidgningen var möjligtvis de baltiska staterna som av en del medlemsstater ansågs vara ett steg in på det gamla Sovjetunionens område men deras frihet och demokrati gjorde att det till slut till en självklarhet. Europeiska Unionens historia har till stor del präglats av mer eller mindre självklara beslut om interna frågor och om interna motsättningar och av en kaliber som har legat inom ramen för den egna kontrollen.
Så ser inte världen och dagens Europa ut längre. Långt därifrån. Flyktingfrågan är inte en fråga som EU kan lösa internt. EU kan lägga fast lagar och regler samt principer för hur gränserna ska kontrolleras liksom för hur asylhanteringen ska fungera men man förfogar inte över vare sig flödena av flyktingar eller hur andra länder utanför EU hanterar dessa frågor. Ryssland har under lång tid aktivt verkat för att destabilisera och splittra EU samtidigt som man genom desinformation och energipolitik skapat sig en bättre position för påverkan. Kriget i Ukraina, liksom 2008 års krig i Georgien är brott mot den europeiska fredsordningen och direkta provokationer av EU.
Kina genomför en mot bland annat EU ständigt pågående aggressionspolitik genom att hota meningsmotståndare och kritiker, utföra industrispionage och cyberkrigföring samt genom att utnyttja sin ekonomiska makt för investeringar och påverkanspolitik.
I Mellanöstern sker en militär uppladdning som tillsammans med brutala konflikter bygger upp nya militära hot, bidrar till flyktingvågor samt islamistisk terrorism.
USA har genom Trump underminerat förtroendet för den transatlantiska länken, för internationella avtal och för de två kontinenternas nära band vad gäller ekonomi, handel och försvar av den fria världen. Den globala handeln står i dag inför större risker än någonsin efter andra världskriget.
Klimatfrågan kräver så uppenbart globala beslut. Den globala ekonomins utveckling sätter den europeiska konkurrenskraften på spel genom snabbväxande ekonomier utanför Europa samtidigt som byråkratiska eller politiskt vilsna beslutsprocesser i Europas medlemsstater gör oss allt trögare i den anpassning som krävs.
Det är världen Europa måste mäta sig med och kunna möta. Det kräver mer än interna förhandlingar om interna problem och kompromisser där man möts på mitten. I den nya världen sätter andra genomsnitten och ribban för dit vi måste nå. Det är inte genomsnitt som styr utan ledarskap.
Vi måste återskapa ett digitalt ledarskap. Vi måste utveckla den europeiska ekonomin genom fördjupade gemensamma marknader och strukturreformer i varje medlemsstat. Europeisk forskning måste kunna mäta sig med globalt ledande institutioner. Vi måste stå starka mot rysk och kinesisk hybridkrigföring, aggression och påverkanspolitik liksom mot den ekonomiska krigföring som båda länderna på vitt skilda sätt utvecklar. Vi måste samla oss till en gemensam politik för att hantera gränser och asylhantering inför de vågor av flyktingar som kommer att komma.
Vi måste vara ledande i världen för en internationell handelsordning som bygger på den liberala demokratins rättsprinciper och vi måste kunna förmå att hävda mänskliga fri- och rättigheter som en måttstock för världens länder och som grund för internationell samverkan. USA måste i Europa finna en partner som inte böjer sig men som heller inte duckar för gemensamma utmaningar.
Klimatfrågan kan bara hanteras genom europeiskt ledarskap, inte främst vid förhandlingsbordet genom ständigt högre bud på minskade utsläpp utan genom en utveckling av energipolitik, industriell omvandling och forskning som ger minskade utsläpp snabbare än förhandlingar som kräver enighet med USA, Kina, Mellanöstern och Ryssland.
Ingenting av detta kan hanteras genom kompromisser som bygger på genomsnittets logik. Allt av detta handlar om att möta allvarliga hot och utmaningar som sätter sina egna värden utan kompromisser.
Det handlar om ett Europa som måste stå starkt i världen, som måste hålla samman och som måste ha stöd av sina medborgare för att få full kraft. Fetaosten är viktig för den handlar om rättsprinciper men kampen för demokratins värden, sammanhållningen kring de gemensamma lagarna och för ekonomins utveckling liksom för forskningens framsteg måste sätta perspektiven om vi ska kunna nå en ekonomisk kraft och utveckling liksom en försvars- säkerhets- och utrikespolitik som formar ett EU som världen vill lyssna på.
Det kräver mindre av interna konferenser, mindre av att EU ska vända sig inåt och ta över medlemsstaternas ansvar för sociala frågor och arbetsmarknad och mer av ett EU som vänder sig utåt i världen med ambitioner som matchar våra hot och utmaningar.