Nato-toppmötet i Wales bildar slutpunkten på en europeisk epok. Efter murens fall, Tysklands återförening och Sovjetunionens upplösning var det kalla kriget slut. Ryssland gick mot att bli en demokratisk del av Europa. Europa upplevde en fred utan hot. Det var en oskuldsfull tid då frånvaron av omedelbara militära hot tolkades som att några militära eller andra hot inte längre skulle finnas. Lejonen och lammen gick sida vid sida, var det som.
Så var det aldrig. I den fridfulla idyllen dolde sig andra krafter.
Ryssland var för det första inte på väg mot att bli en västlig demokrati av euroepiskt slag. Det fanns helt säkert dem som i ledningen för landet ville detta och som såg det som en förutsättning för ett moderniserat och rikt Ryssland. Och det fanns dem som ville och kunde modernisera ekonomin. Men rättsstaten kom aldrig på plats. Marknadsekonomin blev aldrig en del av det ryska samhället. Istället såg vi en rövarkapitalism där den politiska maktens aktörer stod i täten för privatiseringar och det nya näringslivet.
De ekonomiska aktörer och företagsledare som inte ville knyta ekonomin, företagsamheten och näringslivet till den politiska maktens och makthavarnas kontroll förlorade sina möjligheter och blev som vi vet kastade i fängelse just för att de inte ställde sig i den politiska maktens kontroll. Och den vägen kunde också företrädare för det gamla Sovjetunionens mörka krafter vinna ökad makt över det ryska samhället.
För det andra är aldrig ögonblickets fred någon vägvisare för framtiden. Snarare är styrkan i rättsstatens och demokratins institutioner grunden för fredens institutionella styrka. När nya utmaningar växer fram mot demokratin, rättsstaten och freden måste institutionerna vara starka. Annars växer sig utmaningarna starkare.
Den snabba omvandlingen av en lång rad central- och östeuropeiska länder var ett uttryck för att de snabbt lämnade den gamla planekonomins ineffektivitet bakom sig. Chockterapin la grunden för ekonomisk tillväxt och välstånd som stärkte länder som valt demokratins väg. Den europeiska vänstern var stark i sin kritik. De menade på fullt allvar att ett snabbt uppbrott från ekonomiska system som gett fattigdom och förtryck skulle motverka välfärd och demokrati.
I länder som Vitryssland och Ukraina fick de som de ville. I Polen och i de baltiska staterna vann marknadsekonomins och demokratins krafter. Resultaten är uppenbara.
Det snabba uppbrottet från planekonomi var nämligen också ett viktigt steg för att lämna den politiska styrningen av näringsliv där politisk och ekonomisk makt hamnar i samma händer. I Ryssland, Vitryssland och Ukraina har vi sett hur detta har undergrävt både demokrati, rättsstat och välstånd och lämnat fältet fritt för dem som anser att länder, egna eller andras, ska styras med våldet som yttersta logik.
För det tredje innebar globaliseringen framväxten av nya konflikter som följde andra mönster än det kalla krigets. Religiös fundamentalism följer inte territoriella konflikters gränser och känner heller inga avstånd. Etniska konflikter utvecklas av naturliga skäl oberoende av nationella gränser. I den nya världen finns inget avlägset där som skiljer oss här från hoten. Avstånd är inte längre ett skydd samtidigt som närvaron av det som en gång var avlägset i dag finns överallt. Människor som känner sig delaktiga i en konflikt långt bort kan leva i Stockholm och vilja delta i ett krig som pågår långt bort eler genom att agera för sin sak här, motsättningar mellan människor kan ha följt med dem till Malmö och företag i Göteborg kan ha ägare som ytterst beror till ledningen av en diktatur. Världen är inte långt borta utan här. Med alla sina möjligheter men också med alla sina konflikter och motsättningar.
I den värld vi lever i är även regionala hot globala. Europas 25 år av fred kan vi göra till en längre epok även när vi nu ser nya hot och hot vi inte såg om vi inser att måste mötas genom att göra rättsstatens, demokratins och fredens institutioner starka, om vi ser och förstår de krav den nya tiden ställer och om vi gör Europeiska unionen och Nato starka samt stärker det transatlantiska samarbetet mellan världens viktigaste ekonomier och starkaste demokratier.
I den tid vi lever i kan inget land trygga sig självt mot de hot som växer fram. Det räcker inte bara med ett lands försvar utan det krävs de gemensamma institutioner som begränsar och motverkar hoten. Det förstod man inte 1914 men 2014 kan vi lägga grunden för en stabil säkerhet som gör demokratier starka.