Hoppa till innehåll

En liten handbok om diktatur och diktatorers logik – till dem som känner sig träffade

Här en liten handbok i diktatur och diktaturers logik, för alla som rapporterar om en saknad ledare och inspirationskälla och i farten glömmer värna demokratins gränser, tillägnad alla som känner sig träffade:

En diktator är en diktator eftersom han eller hon inte har folket bakom sig. Hade vederbörande haft folket bakom sig hade behovet av diktatur inte funnits. En diktator säger sig vara folkets ledare, över huvudet på folket, men är inte dess ledare.

En diktatur bygger på våldets makt. Ibland används våldet för att sätta exempel och genom terror skapa en skräck för regimen så att ingen opponerar sig. Ibland används den för att tysta dem som inte skräms. Det kan innebära att de avrättas, torteras eller fängslas. Ofta drabbas offret av allt detta. Det faktum att det inte finns en öppen och uttalad opinion mot diktatorn beror inte på att diktatorn är älskad eller populär utan på att människor antingen inte vågar eller kan yttra något annat än det som accepteras.

En diktatur använder hela den offentliga maktens institutioner för att utöva sin egen makt. Det innebär att domstolar inte är oberoende utan underordnade regimen. Media är inte självständiga utan underordnade regimen. Medias budskap är regimens accepterade budskap. Regimens påståenden, löften, osanningar och lögner blir till medias budskap utan någon kritisk granskning eller debatt. Det innebär att det som sägs av regimen och i media aldrig granskas. Regimer kan säga att de har världens högsta sysselsättning, världens lyckligaste folk eller den bästa sjukvården, eller att diktatorn har överlevt 600 mordförsök eller är världens bäste golfspelare, djuphavsdykare eller sjöman. Det är inte ett uttryck för sanning eller verklighet utan för att diktaturen frigör sig från sanning och verklighet.

En diktatur tillåter inte en fri press. Den kan tillåta pressen att skriva det den tillåter den att göra men inte mer. En fri press finns inte i en diktatur. Det finns inga andra ägare än dem som diktaturen tillåter och det finns inga andra chefer än dem regimen tillåter. Det är därför media i en diktatur lovordar ekonomi, samhälle och diktatorns popularitet. Det är inte för att ekonomin är bra, samhället stabilt och fritt och diktatorn populär utan för att regimen vill att media ska uttrycka detta.

En diktatur använder media för sin egen propaganda. Den egna propagandan genomsyrar hela samhället. Förskolebarnen får höra den av sina lärare. Eleverna i skolorna får höra den och får betyg beroende på hur väl de tar emot propagandan. Lärare och andra företrädare för staten eller för de statskontrollerade institutionerna är beroende av att uttrycka sin lojalitet till diktatorn för sin karriär, sin lön och ytterst för sin överlevnad. Det innebär att många tävlar om att visa sin lojalitet. Ju mer lojal man framstår desto större möjlighet till karriär, förmåner och överlevnad. Det innebär att människor fostras till lydnad och till att tro att man lever i det bästa av samhällen. Det innebär inte att de verkligen tycker det eftersom de inte har sett något annat alternativ. Kanske tror de på propagandan helt och fullt, kanske tvivlar de, men de är bäst att verka som att man inte ifrågasätter något. Det innebär inte att medborgarna är lyckliga, fria eller att propagandan är sann. Bara att oemotsagd propaganda i en diktatur är effektiv.

En diktatur utgör en ständig våldshandling mot folket. Den kan vara latent som ett hot eller iscensatt i form av fängslande, tortyr, avrättningar eller våldsamma nedslag av demonstrationer, strejker eller folkliga opinionsyttringar av annat slag. Därför innebär inte tystnaden eller hyllningarna till regimen att människor är nöjda med den utan att ingen vågar ifrågasätta den.

Diktaturens logik är våldets. Därför träder den ofta in i krig. Det kan vara mot det egna folket, genom polis och militär, eller gentemot andra länder genom att med tvång tvinga medborgarna delta i krig i andra länder för att uppnå egna mål eller stödja likasinnade krafter. En diktatur brukar inte framhålla krigets offer och kostnader men däremot de ärofyllda syften man offrar sina undersåtars liv för. Det innebär inte att dess krig inte skördar offer, ej heller att syftena med krigföringen är hedervärda. Det innebär som alltid krigets offer i form av unga soldater på den egna och andra sidan liksom civila. Förekomsten av propaganda eliminerar inte det mänskliga lidande diktatorn skapar för sina egna syften.

Diktatorn vill att omvärlden ska se honom som en god ledare för folket, med större perspektiv och visioner än de enskilda medborgarna, vald av ödet för att föra sin nation vidare. Han använder alla diktaturens medel för att man ska glömma offren, ursäkta fattigdomen med andra staters fientlighet, framställa ekonomin som ett under och välfärden som ett föredöme. Så har det alltid varit med alla diktaturer.

Desto mer totalitärt diktatorer styrt desto mer framgångsrika brukar de vara i denna strävan. De samhällen som tillåter fri debatt och rättvisa val riskerar alltid att framstå som mer utsatta för problem eftersom problemen där diskuteras och lyfts fram. Det är förunderligt hur lätt diktatorer fortfarande kan domptera politiskt likasinnade runt om i världen till att känna beundran och fria media till att tro att de är älskade ledare för sina länder.

Därför har de haft så många hyllningskörer genom tiderna. Hitler som byggde motorvägar, Stalin som byggde framtiden, de röda Khmererna som rensade undan, Mao som tog de stora stegen, Kim Jong-Il som stod emot kapitalismens aggression, Putin som står upp för de traditionella värdena mot dekadens och nu Castro som stod emot västvärlden, kapitalismen och gav sitt land världens bästa sjukvård och som nu sörjs av ett folk som saknar sin ledare. When will they ever learn?