En liten demokrati

Publicerat av Staben den

En liten demokrati. Full rösträtt för samtliga medborgare. I grunden ett av de mer jämställda länderna i världen. Det enda landet i regionen där kvinnor har samma rättigheter som män. En stark demokrati med öppen ekonomi, och ledande när det gäller vetenskap, kultur och forskning.

Den lilla demokratin är omgiven av stora diktaturer som bygger på förakt för den enskildes rätt och frihet. Kvinnors rätt, i den mån den är definierad, är underordnad mannens. Politiskt förtryck som riktar sig mot var och en som i någon mening är avvikande. Tortyr och dödsstraff som normala företeelser i en godtycklig rättsskipning. Ingen fri press. Antisemitism som överordnad ideologi och ledande tema. Fattigdom som förenas med en upprustning för att döda, erövra och utplåna. Ständig aggression mot andra länder och framför allt mot demokratin.

Det borde egentligen vara självklart. Vilket land vi ska ge vårt stöd åt och vilka vi inte bara bör ta avstånd ifrån utan aktivt motverka.

Det vi ser i Mellanöstern är en lång rad konflikter grundade i hat, religiösa motsättningar och despotiers kamp om makten. Antisemitism som i dag plågar Sverige kommer från dessa konflikthärdar, där den med få undantag har aktivt understöd från de styrande.

Det är inte patetiska vitskjortor och små nazistgrupper som står för den omfattande antisemitism som gjort judiskt liv svårt att leva i Malmö, Göteborg och Stockholms förorter. NMR och liknande grupperingar står för ett våldskapital som är hotfullt och i grunden kriminellt, men utan politiskt betydelse.

Den antisemitism som kommit från Mellanöstern har däremot en direkt inverkan på vårt samhälle.

I Sverige ser vi det på två sätt. Dels genom att denna antisemitism uppbärs av så pass stora väljargrupper att politiker som pliktskyldigt tar avstånd från antisemitismen inte vågar gå i konflikt med dem. Tvärtom försöker de integrera dem i den egna väljarbasen och till och med i den egna organisationen. På grund av detta har vi i Sveriges tredje största stad utveckling som gör att många judar inte vågar tro på en framtid där. Det är förskräckligt och skamligt.

Vi ser den även i den svenska Mellanösternpolitiken.

Regeringen tvekar i att fördöma Hamas som upprättat ett skräckvälde i Gaza präglat av korruption, förtryck och kvinnoförakt. Den tvekar att fördöma Hizbollah som har blivit en andra stat i Libanon.

Vi ser det nu, när Israel blir utsatt för omfattande militär offensiv i form av raketbeskjutning. Hamas hann skjuta närmare 200 raketer mot civila mål innan den svenska regeringen reagerade – genom att kritisera de israeliska motattacker detta utlöste. Det borde vara självklart att fördöma den som inleder krigshandlingar riktade mot civila, men istället la Sverige det huvudsakliga ansvaret på Israel – för att man försvarade sig mot raketangreppen. Inte på Hamas, som inledde krigföringen.

Det är som om det finns en allmän uppfattning om att israeler och judar måste leva med att befinna sig under terror, i ständig otrygghet och med krigshandlingar riktade mot staten i allmänhet – och civila i synnerhet. Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu formulerade det som så att, så länge judar i Malmö inte tydligt tog avstånd från Israels aktioner – att försvara sig mot militära angrepp – så utsatte de sig själva för risken att bli angripna. Vi hörde det också i Sveriges Radio för några år sedan, när den israeliska ambassadören fick frågan om det ändå inte kunde vara judarnas fel att de var förföljda.

Det är som om Socialdemokraterna ser världens länder som i ett Riskspel. Ingen skillnad görs mellan diktaturer och demokratier, mellan den som angriper och den som försvarar sig – och heller inte mellan antisemitiskt hat under skepnaden av hat mot Israel och dem som försvarar det öppna samhället.

Det är som om det vore generiskt att judar och den judiska staten ska leva under hot, terror och genomlida krig för att överleva. Hatet mot Israel ser som en ursäkt för antisemitismen. Att man kan dölja antisemitismen genom att uttrycka sin motvilja eller hat mot Israel, för då det blir en fråga om kultur och tradition. Det är bedrövligt och svagt.

Under ytan finns självklart det faktum, att de länder i den muslimska världen som odlar antisemitism och hat är så många fler än det ensamma Israel. Under kampanjen för en svensk plats i FN:s säkerhetsråd var dessa länder viktiga röster som mötte stor förståelse och uppmuntran. Sverige har alltför många gånger – färre sedan det uppmärksammats – röstat för FN-resolutioner som riktar sig mot Israel framdrivna av dess grannar, som till exempel att Israel skulle vara ett kvinnoförtryckande land.

Det är sant att det finns mycket att kritisera den israeliska regeringen för. Under Netanyahu har man fört en bosättningspolitik och stött extrema bosättare på ett sätt som varit destruktivt för fredsprocessen. Den nuvarande regeringen har bidragit till motsättningar mellan judar och araber.

Men det motiverar inte krig och dödande av civila.

De synpunkter vi kan ha på den israeliska regeringen blir inte mindre relevanta när man jämför med den genomkorrumperade palestinska myndigheten som inte haft val på 16 år. Eller varför inte det Hamaskontrollerade Gaza som präglas av sharialagstiftning, kvinnoförtryck, godtyckliga avrättningar, korruption och despoti? Våra synpunkter på israelisk politik kan vi likväl ha. Men det blir poänglöst om vi bara klandrar demokratin och blundar för den råa extremismen och terrorismen.

Visserligen hävdar en hel del att Israel har rätt att försvara sig mot Hamas, dock med ett stort Men hängande i luften. Man får nämligen inte försvara sig hur mycket som helst. Man ska, som det heter, svara proportionellt.

Det ger bilden av att det är en boxningsmatch där två personer står och slår på varandra. Men så är det inte. Hamas beskjuter civila mål i syfte att döda så många som möjligt. Israel attackerar militära mål som Hamas placerat i civila bostadsområden. Frågan är hur Israel ska agera. I proportionalitetstänkandet ligger att Israel kanske ska låta hälften av de militära installationerna vara, för att svara proportionellt, så att man därmed tillåter fortsatta raketanfall mot civila.

De som menar att Israel bara ska slå tillbaka lite grann menar att Israel måste acceptera att angripas mycket. Det är inte någon proportionalitetsprincip utan ett krav på att Israels regering ska relativisera israeliska medborgares liv.

Sedan har vi biståndsproblematiken. Det borde vara självklart att omvärlden – och inte minst de som betalar betydande summor i bistånd – frågade hur det kan komma sig att Hamas har råd att bygga tusentals mer eller mindre avancerade missiler, komplexa underjordiska nätverk och stora byggnader för de militära ledningscentralerna. Samtidigt har man nämligen inte råd att bygga hus, skolor och välstånd. Även här finns en generisk uppfattning att stora summor ska gå till krig istället för fred. Det finns ingen socialdemokratisk utrikespolitiker som kritiserat Hamas för att man skjuter bort sitt välstånd med sina raketer eller den palestinska myndigheten för man finansierar antisemitism i läroböckerna istället för barnens framtid. Hur kan man vara så kritiklös mot despoterna och så fylld av tvivel mot demokratins strävanden för att överleva?

Sverige bör värna rättsstaten mot terrorismens angrepp, demokratin som utsätts för attacker samt stå upp mot antisemitism och hat. Så borde en svensk utrikespolitik se ut.

Det är en politik som dessutom har betydelse för hur vi hanterar antisemitismen i vårt eget samhälle. Kan vi inte värna demokratin där kan vi inte värna den här. Det är dags att svensk utrikespolitik tar sikte på det självklara. Frihet, demokrati och rättsstat.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.