Ett problem för den europeiska krishanteringen är att så många tror att en djup kris kan lösas genom några enkla penndrag, eller rättare underskrifter. Det leder i sin tur till att reformpolitik som måste genomföras framställs som misslyckad eller felaktig. Och det i sin tur leder till växande politiska motsättningar, av det enkla skälet att för många hävdar att problemen kan lösas genom ökade investeringar, ökade utgifter eller genom nya låneformer. De politiska ledare som i dag inte vågar säga som det är riskerar att undergräva förtroendet för den återhämtning som är ofrånkomlig.
Skälet till att ett antal länder nu drabbas av vikande tillväxt är att deras BNP nu måsta anpassas till vad man faktiskt kan konsumera och producera, när man inte längre kan låna till en högre välfärd. Har man under mycket lång tid levt över sina tillgångar måste man anpassa sig till verkligheten. Gör man inte det rullar man problemen framför sig och förstärker problemen. Ett problem är att många ekonomier har haft en större BNP än vad man själv kan upprätthålla.
Tron på att den anpassningen kan göras utan att ekonomin krymper är förhoppningsfull men också farlig om den leder till att man tror sig kunna hoppa över problemen genom att låna ännu lite mer. Det är så en skuldfälla skapas och det är den som Europa nu måste ta sig ur. Det går inte utan att avveckla utgifter som man inte har råd till. Och då minskar BNP.
Inte för att politiken nu är fel utan för att den tidigare har varit fel alltför länge. Den europeiska politiken kan bara upprätta förtroendet genom att politiska ledare säger som det är, inte som man hoppas eller vill att andra ska tro. Om länders befolkningar tror att problemen kan lösas bara genom ytterligare lån skapar man de motsättningar som hindrar både reformpolitik och det europeiska samarbetets utveckling.