Nu på väg hem från Strasbourg. Parlamentets omröstning om Ukraina, dels vad gäller avtalet EU- Ukraina och dels vad gäller synen på den utveckling som nu pågår, blev på många sätt avslöjande.
Sverigedemokrater liksom vänsterns olika grupperingar, av olika men i grunden sammanfallande skäl röstade inte bara emot en öppning för Ukraina utan buade och promenerade ut. De som älskar motsättningar och som älskar nationalism i dess skarpare former har mycket gemensamt. Nu blev majoriteten stor för att säga ja till ett avtal och till att klargöra att Ukraina, baserat på att Ukrainas folk vill det, hör hemma i Europa och även när så är möjligt i EU.
I övrigt dominerades veckan av diskussioner med de olika nominerade kommissionärerna. En besvärlig nominering är den franske Pierre Moscovici, som var finansminister i Hollandes regering under de två första åren. Det var två misslyckade år av rödgrön politik baserad på ökade utgifter och höjda skatter samt ignorans för betydelsen av offentliga finanser i kontroll. Att han nu har nominerats till ansvarig för ekonomisk politik och stabilitet är att göra bocken till trädgårdsmästare, inte minst mot bakgrund av att han aktivt har pläderat mot de regler han nu ska värna.
Det återstår att se om han anses lämplig för denna post. Inte på grund av sin politiska uppfattning utan för att han i handling har visat att han inte respekterar de regler han nu ska värna.
På motsvarande sätt finns ett problem med den av Europeiska rådet nominerade Federica Mogherini, nu italiensk utrikesminister. Hon har uppvisat en Putinvänlighet som underminerar förtroendet för det som krävs för att hävda demokrati och respekt för Europas gränser.
Samtidigt är det viktigt att vi snabbt får en ny kommission på plats.
Det kan sägas om Sverige också. Stefan Löfven lever nu med konsekvenserna av att inte ha haft ett regeringsalternativ. Det gör att det i dag är lika ovissts vilken politik som ska föras som det var innan valet. Det är en röra som han har dragit in Sverige i på medborgarnas bekostnad.
Det som är klart är att de rödgröna inte fick ett ökat stöd för sin politik. Kraven på skattehöjningar, förbud mot privata företag inom välfärden och straffbeskattning av transporter fick inte ökat väljarstöd. Löfven måste nu som en utgångspunkt ha det faktum att det inte finns större stöd för socialdemokratisk politik än vad hans valsiffror gav honom.
De siffror som vi nu ser om svensk ekonomis utveckling överträffar många prognoser. Gapet mellan socialdemokraternas svartmålning och verkligheten är betydande och konsekvenserna av en annan politik skulle vara allvarliga. Löfvens möjlighet att regera ligger i att han för en politik som uppfyller alliansens krav.