Hoppa till innehåll

En inmålad Riksbank bygger bubblor och underminerar stabiliteten

Riksbankens beslut i dag att låta minusräntan förbli en minusränta är ett uttryck för att Riksbankens ledning målat in sig i både ett intellektuellt och penningpolitiskt hörn.

Intellektuellt för att man inte förmår bryta sig ur  jakten på en högre inflation som nu blivit ett artificiellt mål för penningpolitiken, i den bemärkelsen att det inte är relevant längre. Penningpolitiskt eftersom man genom att höja räntan nu riskerar att dra åt en ekonomi som sakta börjar få problem genom höjda skatter och andra utbudshindrande reformer.

Den låga inflationen i en global och extremt internationaliserad ekonomi som den svenska kan inte hanteras genom penningpolitiska beslut för den svenska kronan. Den låga inflationen i Sverige beror inte på att efterfrågan är för låg, eller på att räntan är för hög, utan på att den globala ekonomin har ett kraftigt ökat utbud av arbetskraft, ökad produktivitet och lägre råvarupriser. Digitaliseringen av ekonomin ger nya produkter och tjänster som till ett mycket lägre pris ersätter gamla eller som driver fram lägre priser genom ökad konkurrens och lägre kostnader. Ett lågt oljepris är inget problem för den svenska ekonomin utan snarare en stimulans, som Riksbanken nu möter med en penningpolitisk stimulans. Lägre telekompriser och extremt billigare digitala tjänster, eller billigare elektronik är en ökning av utbudet som är mångfaldigt större än vi kunnat tänka oss, och leder självfallet inte till lägre efterfrågan som därför behöver stimuleras.

Ökad global konkurrens ställer inte krav på högre svenska priser utan på högre svensk konkurrenskraft. Det uppnås inte genom att Riksbanken försöker driva upp den svenska löne- och prisbildningen. Riksbanken har ställt sig bak och fram och upp och ner i den nya tidens ekonomi och jagar ett spöke, som man inte hade behövt jaga om inflationsmålet hade råkat bli 1%, då hade allt varit frid och fröjd och den svenska penningpolitiken hade varit inriktad på stabilitet istället för att bidra till finansiella bubblor.

Det främsta penningpolitiska målet är nämligen att pengar är stabila och kostar något, inte att de genom minusräntor tenderar att sakna värde för den som lånar eller lånar ut. Det är en instabilitet som är farlig och som leder till fel prioriteringar och missgynnar reala investeringar till förmån för ökade tillgångsvärden. Det näst mest viktiga målet är att penningvärdet är stabilt i sig. Det har det varit i Sverige de senaste 25 åren då inflationen har varit kring 1% tillsammans med en unikt hög reallönetillväxt.

Så vi har en global ekonomi med ökat utbud och lägre priser, en svensk ekonomi med stigande tillgångsvärden, hög sysselsättning och tillväxt. Den har Riksbanken nu överstimulerat utan något större värde men till mycket stora risker.

Ett enkelt sätt att lösa detta problem är sätta inflationsmålet till 1% plus minus noll.

Därtill be Riksbankens ledning att vara lite mindre bunden till gamla modeller och felaktiga kartor och mer relatera till den nya globala ekonomins faktiska förutsättningar. Digitaliseringens och globaliseringens högre produktivitet, ökade utbud och lägre priser är inte ett problem för den svenska ekonomin utan en tillgång. Det är också en utmaning som kräver mer struktur- och utbudsreformer men inte investeringar i tillgångsvärden och bubblor och ej heller inflationsdrivande lönehöjningar i tron att dessa bäst möter en global konkurrens med låga priser.