Under några veckor har ett antal länder i Europa präglats av en förhöjd hotbild. Den har många orsaker. En är det franska engagemanget mot fundamentalistiska rörelser i några afrikanska länder. En annan är fundamentalismen som sådan och den ilska den uttrycker mot öppna och demokratiska samhällen som tillåter tryckfrihet och yttrandefrihet, som debatten om svenska och danska konstnärer. En tredje är konflikten i Afghanistan. En fjärde är det enkla faktum att till skillnad från under det kalla kriget och även tidigare finns inget definierat slagfält där stridande förband genomför sina militära operationer under organiserade former.
Utöver traditionella konflikter ser vi i dag en regelrätt krigföring utanför slagfälten, som i Libanon för några år sedan, Gaza, Afghanistan och Tjetjenien. Terrorgrupper använder sig av det civila samhället som ett skydd och genomför striden bland civil befolkning med både militära och civila mål. Slagfältet har inte längre några gränser. Det innebär stora möjligheter för det som kallas asymmetrisk krigföring. Det vill säga en liten grupp kan med små medel slå mot stater eller samhällen med enormt mycket större militär och ekonomisk styrka utan att ens kunna bekämpas. Det kan vara gömda gasbehållare, smutsiga bomber, terrordåd mot tunnelbana eller regelrätta militära attacker mot människor och civila mål. Det finns ett stort spektrum mellan de renodlade militära operationerna mot en militär motståndare och militärt planerade aktioner mot civila samhällen. Mumbaiexemplet, då en begränsad grupp terrorsoldater med vapen sköt ner så många civila som möjligt, har i några europeiska länder tecknats som ett scenario man måste planera för även i Europa.
I samband med försvarsberedningen 2004 drev jag mycket bestämt att denna typ av hot måste kunna mötas militärt av det enkla skälet att det handlar om militära utmaningar och bara kan kämpas ner med militära resurser. Det ställer bland annat krav på en förbandsplanering där militära förband finns i närheten av våra storstadsområden. Men det ställer också krav på en militär planering som inte i första hand utgår från sannolikheter utan från behovet av förmågor. Risken för att något kan hända där det kan genomföras som lättast är nämligen alltid betydande och gör isolerade riskanalyser meningslösa.
För Sveriges del innebär det att vi behöver militära förband som kan möta militära insatser även i denna form. Att det kalla kriget är över innebär inte bara att det kalla krigets hotbilder är passerade. Det innebär också att hotbilder kan ta sig de uttryck som kalla krigets begränsningar och uppdelning av världen motverkade.