Resultatet av toppmötet blev att Europeiska rådets ordförande ska konsultera med medlemsstaterna om en fördragsförändring som dels ska ge en permanent europeisk krisfond och dels möjliggöra att medlemsstater i vissa situationer ska kunna förlora sin rösträtt, om de genom sin budgetpolitik hotar stabiliteten i Unionen som sådan.
Det är ett olyckligt beslut, tillkommet efter starka tyska påtryckningar som har sin grund i rädslan för att den tyska författningsdomstolen kan komma att anse att den nuvarande formen för att garantera lån till länder som Grekland och andra möjlighet inte är rättsligt möjlig om den blir till ett långsiktigt engagemang. Problemet är att i viljan att lösa Tysklands problem riskerar vi nu få ett än större problem, nämligen en fördragsdebatt som flyttar fokus från budgetstabilisering och konkreta åtgärder för att höja konkurrenskraften till fördragsteknik och förutsättningarna för att få igenom förändringar.
Det är som vi sett under de senaste 7 åren inte helt lätt att få igenom fördragsförändringar. En fördragsförändring som syftar till att skapa långsiktig mekanism för att betala underskottsländers lån är inte helt säkert en populär förändring, hur nödvändig den än kan vara. Det mycket tvivelaktiga förslaget att ta rösträtten från länder som inte klarar sina underskott är heller inte så populärt, framför allt inte i de länder som ligger sämst till.
Bättre är att ha automatiska konsekvenser i form av uteblivna bidrag som motsvarar de för stora underskotten, istället för mer godtyckliga beslut kring vilka som ska drabbas av sanktioner. Men i vilket fall som helst är inte en ny fördragsdebatt det som Europa behöver nu, vare sig för att ta itu med den ekonomiska krisens konsekvenser eller för att driva på utvidgningen. Risken är att den resterande hösten kommer att ägnas det som alltför många älskar, nämligen att diskutera en revision av fördraget utan att det i slutändan kommer att gå att få igenom de ändringar som man hoppas på. Och dessa förändringar kommer i sin tur inte lösa den ekonomiska krisen, däremot mildra konsekvenserna för de länder som inte löser sina problem.