Marita Ulvskog och Olle Ludvigsson står fast i sin kritik mot de reformer och besparingar som nu lett till att flera av Europas krisekonomier börjar få tillväxt, växande export, kontroll över de offentliga finanserna och minskande arbetslöshet.
Deras tes är att det var samarbetet mellan krisekonomiernas regeringar och trojkan i form avEU-kommissionen, ECB och IMF som skapadearbetslösheten och den sociala utslagningen i krisekonomierna. De framhärdar istället i att ökade utgifter och bidrag hade kunnat överbrygga krisen i tron på att en underskotts- och skuldkris kunde ha lösas genom ännu större underskott ochupplåning. Det är en verklighetsbeskrivning som ärhäpnadsväckande.
Låt oss vara på det klara med hur situationen såg ut 2010-11: Irland, Grekland och Portugal var som länder konkursmässiga och inga privata pensionsfonder eller liknande var längre beredda att låna till dem. Alternativet till nöd-låneprogrammen var därför okontrollerade betalningsinställelser till såväl utländska fordringsägare som pensionärer ochsjuksköterskor. Det om något hade gett arbetslöshet och social utslagning.
Men istället för att låta detta ske ställde de länder och organisationer som trojkan företrädde upp med nära 400 miljarder euro i stöd till Grekland, Irland och Portugal allena. Samtidigt agerade Europas socialister mot de reformer och besparingar som nu gjort att dessa länder sakta kommer ut ur krisen. De stödde politiken som ledde in i krisen och de attackerade den som lett ut ur den.
Den politik som Ludvigsson och Ulvskog förordarhade förutsatt långivare som inte fanns, lån som aldrig hade blivit av och fortsatt ökade underskott. Den utgiftspolitik de förordar präglade länderna på väg in i krisen. Den gav arbetslöshet. Vi ser den i dag i Frankrike med socialistisk president. Den leder till arbetslöshet. Uppenbarligen är det lättare att acceptera socialistisk arbetslöshet än marknadsreformer för nya jobb.
Gunnar Hökmark
Ledamot av Europaparlamentet och Moderaternas förstanamn vid årets Europaval