Grekland har i dag tagit ett steg närmare en statsbankrutt. Det är svårt att tänka sig att detta kan hända ett land men det är likväl ett perspektiv som nu präglar allt mer av politisk debatt och ekonomiska bedömningar. Hastigheten i utvecklingen är betydande. När den grekiska fackföreningsrörelsen i dag utlyste en 24-timmars strejk var det svårt att veta mot vem.
Kanske mot de europeiska finansministrar som möttes under dagen för att diskutera hur man ska hjälpa Grekland, kanske mot dem som har lånat pengar för att finansiera årtionden av överkonsumtion eller mot de vidlyftiga bidragssystem som inte bara har bidragit till överkonsumtion utan också motverkat produktivitet och konkurrenskraft. Kanske vill de grekiska fackliga ledarna demonstrera för att Europa i övrigt ska finansiera dagens underskott.
Svårt att säga, förmodligen även för dem själva. Och däri ligger tyvärr svaret på den grundläggande frågan. Ett land där politiska eller fackliga ledare skjuter ifrån sig ansvaret i ovisshet om vem man ska lägga ansvaret hos för den verklighet man måste leva i driver vidare. I Greklands fall kan det få dramatiska konsekvenser.
Kanske kan en samlingsregering bidra till den stabilitet som landet behöver. Men det kräver att politiska ledare från båda de två stora partierna inser att ansvaret för Grekland ligger i deras händer och ytterst i grekernas händer. Inga andras. Det finns inga lånegarantier som kan rädda Grekland, de kan bara köpa tid, räddas kan Grekland bara av grekerna själva.
Men förtroendet för det politiska systemet kan falla snabbt om man inte dels kan visa statens närvaro och auktoritet och dels en agenda för förändring. Grekland har inte bara ekonomiska problem utan närmar sig ett större samhällsproblem, nämligen det grundläggande politiska samförstånd som varje samhälle måste bygga på. Det är ett problem som liksom skuldkrisen kan sprida sig till andra länder där alltför många vill möta krisen genom demonstrationer istället för genom politiska reformer och arbete. Det får vara en europeisk förhoppning att en bred regering kan växa fram ur dagens generalkaos.