Den tyska regeringskoalitionen ger förmodligen, och förmodligen bör understrykas, en stabilitet på kort sikt men riskerar att destabilisera Tyskland på längre sikt. Det kan vara värt att fundera på för dem som nu entusiastiskt tror att en koalition mellan S och M skulle vara en svensk tulipanaros, som skulle ge stabil politik och de reformer vårt samhälle behöver.
Om vi börjar med att titta på Tyskland så är det inte alls frågan om en så kallad GroKo, det vill säga stor koalition. Det är snarare en liten koalition mellan de partier som förlorade mest. Den sker till priset av att socialdemokraterna, valets allra största förlorare, får ökat inflytande för sin ekonomiska politik liksom för sin utrikes- och europapolitik.
Inget av fallen leder det till ett starkare Tyskland, ej heller till en stabilare europeisk politik. Tyskland behöver reformer och en förmåga att balansera diskussionen om hur EU ska utvecklas. Nu riskerar man att få en politik som ursäktar underskott och finanspolitisk låtgåmentalitet men som förtränger reformbehovet. Det kommer inte att lösa Tysklands problem och heller inte göra Tyskland starkare.
Det allvarliga ligger emellertid i förlängningen av detta. Genom att de två tidigare dominerande partierna nu fortsätter med en förlorarnas koalition ger man Alternativ för Tyskland en starkare oppositionsroll samtidigt som Liberalernas närhet till AfD riskerar att stärkas. Det är som om Tyskland har fått en motsvarighet till den svenska Decemberöverenskommelsen. Riskerna är betydande med tanke på den extremism vi redan ser i Europa.
Och motsvarande gäller i Sverige. En så kallad storkoalition skulle vara en ny variant på DÖ som effektivt skulle blockera de reformer som krävs när det gäller arbetsmarknad, bostadspolitik men också integrations- och flyktingpolitik. Det senare är inte lätt i något fall men riskerar att bli än svårare med en koalition som blockerar varandra i alla andra frågor.
Men även här gäller att en stor koalition öppnar för extremismen och för ytterligheterna. Vinnarna på en sådan koalition blir sannerligen inte C och L utan Sd och Vänstern. Det är svårt för mig att se någon attraktion i detta för någon, inte minst eftersom det innebär en regeringspolitik präglad av stillastående.
En alliansregering som reformerar och förändrar, som tar ansvar i flyktingfrågan men slår vakt om öppenhet och tolerans är ett starkare kort än varje annat alternativ. Inte minst eftersom det ger ett hopp om en politik som genom företagande, valfrihet, försvars- och säkerhetspolitik, skattesänkningar, finanspolitisk stabilitet och öppenhet mot omvärlden och mot EU kan göra Sverige starkare.