Det första är att en av de uppenbara uppgifterna för oss gemensamt är att säkerställa att den inre marknaden fungerar. Här finns många hinder redan idag. Det gäller allt ifrån att se till att företag kan växa samman över gränserna till att se till att den inre marknaden, både legalt och också tekniskt, kan fungera.
Vi behöver gemensamma nät därför att det är ett sätt att uppnå många av de mål som vi har gemensamma. Vi får mer konkurrens och lägre priser genom gemensamma nät. Ska vi få en möjlighet för de förnybara bränslena att växa fram så behöver vi en större marknad där de också kan marknadsföras och utvecklas på kommersiell grund. Den minskade sårbarheten uppnår vi genom gemensamma nät, och möjligheten att samtidigt få tillgång till säker och billig elenergi.
Den andra gemensamma uppgiften när det gäller energipolitiken handlar såklart om det som ryms inom utrikespolitiken och handelspolitiken. Där tror jag att det är avgörande, än en gång, när det gäller solidariteten mellan länderna att vi har de gemensamma näten. Vi kan tala om solidaritet och solidaritetsklausuler hur mycket vi än vill, men i grunden är det faktiskt så att det är först med gemensamma nät som länder som Estland, Lettland och Litauen, eller varje annat land som kan bli föremål för politisk utpressning, det är först med det som vi kommer att kunna klara den faktiska solidariteten. Då blir den verklighet, och inte bara politiska mål.
I utrikespolitiken och handelspolitiken måste varje samarbete med Ryssland bygga på att villkoren för handel och distribution är klara och uppenbara. Unionen måste stå bakom en politik som leder till att Ryssland förbinder sig att leverera under säkra villkor till varje enskild medlemsstat. Då får vi en bra energipolitik och då får vi solidaritet och då får vi ett bättre Europa.