Oförmågan att hantera dem som förgiftar flyktingdebatten på grund av sitt hat och dem som blockerar den för att visa sin idealism har nu lett till en situation där regeringen inte länger kan hantera utvecklingen. I förlängningen ligger nu svåra anspänningar på inte bara bostads- och arbetsmarknad, som båda präglas av att framförallt de rödgröna inte vill reformera gamla regleringssystem som bidrar till bostadsbrist och arbetslöshet, utan också på skola, tandvård och sjukvård.
För oss som vill att Sverige ska vara ett öppet och generöst land gäller det att kunna se de problem som finns och de begränsningar som öppenheten kräver.
För det första måste vi ha en kontroll över gränserna. Vi måste veta vilka som kommer hit och vilka som befinner sig hit. Det är bland annat en förutsättning för asylhantering men också för att kunna ge prioritet åt dem som behöver skydd.
Om inte andra länder i EU kan hantera kontrollen över gränserna måst vi kunna göra det själva. Annars blir vi en funktion för andras oförmåga eller ovilja att ta ansvar.
För det andra måste vi inse att dagens volymer skapar andra problem än vad invandring som sådan kan ge upphov till. De flesta svenskar vill att Sverige ska vara ett öppet och humanitärt land men det finns också fysiska och ekonomiska begränsningar på vad Sverige ensamt kan göra. De mycket stora flyktingströmmar vi ser måste andra nu ta ett större ansvar för än de tidigare gjort.
Den extraordinära situationen måste hanteras med de lagar och regler vi har men också med den insikten som krävs att situationen är extraordinär. Vi behöver tvinga andra att ta mer ansvar. Rättsstatens regler är avgörande för att Sverige som land ska kunna stå för humanitet och för öppenhet men det kräver också att de upprätthålls av våra myndigheter och respekteras av dem som vill komma till vårt land.
Frågan om kvoter är på många sätt rätt och viktig som ett sätt att söka fördela ansvar men blir också lätt en illusion som gör att de anpassningar som situationen nu kräver inte blir verklighet. De redan beslutade kvoterna räcker inte för att hantera de flyktingströmmar som Europa nu möter. Men mer avgörande, de blir förmodligen inte verkställda genom de transporter detta kräver och de blir framförallt inte beständiga. Flyktingar kommer att röra sig mot de länder de vill vara i, inte stanna där de har transporterats.
Därför måste vi se över de sociala villkoren som en extraordinär flyktingström innebär och vi måste se över gränskontrollerna så att andra länder tvingas ta större ansvar. De som inte har tydliga asylskäl måste tvingas söka sig till andra länder inom EU.
För det tredje kräver alla de som nu kommer till Sverige och Europa att vi reformerar arbetsmarknad och bostadsmarknad. Annars kommer de till en beständig arbetslöshet och bostadsbrist, som kommer att försvaga vårt samhälles förmåga till gemensam trygghet och som kommer urholka vår sociala trygghet.
För det fjärde måste vi tillämpa rättsstatens regelverk över vem som får komma till Sverige. Annars underminerar vi de rättigheter flyktingar ska ha.
För det femte måste vi inse att de som flyr från död och krig måste ges skydd i Europa oavsett hur vi diskuterar volymer medan de som flyr från fattigdom och elände måste få en möjlighet men inte en rättighet. Det viktiga blir att ge skydd, inte att ge samma förmåner inom alla områden som vi har möjlighet med under mer normala tider. En extraordinär situation ställer både kraven på öppenhet och på stramhet vad gäller villkor. Det som är möjligt med en långsiktig migrationsutveckling är inte lika möjlig när allt ställs på ända.
För det sjätte bör asyl gälla den som flyr och har skäl för asyl, inte med automatik anhöriga.
För det sjunde bör vi använda begreppen så att vi inte förlorar vår förmåga att förstå verkligheten. De så kallade ensamkommande barnen är oftast inte vad vi i dagligt språkbruk menar med barn utan tonåriga pojkar eller unga män.
De kommer från svåra förhållanden men de har inte definitionsmässigt ett skyddsbehov som av det skälet ger dem rätt att komma till Sverige. Det sociala omhändertagande som gäller dem är kostnadsintensivt men riskerar ändå leda till att de formas och utvecklas utan ett socialt sammanhang som ger dem trygghet och värderingar som de kan möta det svenska samhället med. De volymer av unga män som vi nu tar emot är av en omfattning att de kommer att förändra den demografiska strukturen för de årskullar de tillhör. De kommer från miljöer där synen på kvinnor är som längst bort från de värderingar som är självklara i Sverige. De riskerar både en ensamhet och ett utanförskap med de risker för sociala problem det innebär. För dem liksom för andra bör gälla en normal asylprövning, inte automatiska uppehållstillstånd.
Det är bättre att leva i ett land dit människor vill komma än i ett land ingen vill till. Det är viktigt för Sverige att vara öppet, inte bara av humanitära skäl utan också av ekonomiska skäl. Den omfattande invandring Sverige har sett under det senaste decenniet inte lett till underminerad välfärd utan förenats med en i Europa unikt hög tillväxt. Invandrare har vare sig underminerat välfärden eller hindrat vårt välstånd att växa. Men det är också viktigt att vi hanterar de problem som vi ser, annars kommer problemen slå ut öppenheten.
Det är inte en eftergift åt någon att diskutera de problem som nya skeenden ställer vårt samhälle inför. Ska vi kunna värna öppenheten måste vi se problemenen och hantera dem. Annars växer de fram än mer. Tar vi itu med problemen öppnar vi upp för att fler kan komma till vårt land, antingen som flyktingar eller som arbetstagare, istället för att de betraktas som en börda. Framförallt måste vi skapa en europeisk agenda och politik för flyktingmottagande som kan bli tydlig de kommande åren.