Så blir det en valkampanj över julen och fram till den 22 mars. Det vilar något av desperation över Löfvens åtgärd att besluta om extraval istället för att pröva om han kan föra en politik som kan vinna en majoritet i Sveriges Riksdag. Som jag påpekade i SvD i går är det i all enkelhet det som parlamentarism handlar om.
Istället är det nog Löfvens erfarenhet av fackliga förhandlingar som har format hans regerande från början och nu till slutet. Och den logiken för beslutsfattande kan fungera på den svenska arbetsmarknaden. Parterna lägger olika bud som är rimligt rimliga och så möts man någonstans på mitten. Men om man gör samma sak än med Mp, än med V och än med den inre partivänstern så har man plötsligt tappat den politiska linje som en regering måste ha.
Bromma, Förbifarten, kärnkraften, de höjda skatterna på ungdomsjobb och budgetens egna ord om den dämpade sysselsättningen är några exempel på detta. Förbudet mot företagande i välfärden visar hur V kunde kidnappa en regering som måste vila på en bredare grund än extrem vänster. Prioriteringen att upphäva medborgarnas rätt till valfrihet obegriplig och obegripligt dåligt hanterad, kanske just därför.
Socialdemokraterna har under decennier hävdat sin särskilda regeringsduglighet. De har också hävdat att de är en garant för en saklig politisk linje med bred förankring. Det kapitalet har Stefan Löfven löst upp i tomma intet.
Nu går S till val tillsammans med Mp och kan fortfarande inte svara på frågorna om Bromma, kärnkraften, Förbifarten, valfriheten i välfärden, hur jobben ska bli fler när jobbskatterna höjs och klimatpolitiken bättre när man lägger sig under alliansen så man behövde Sd för att få stöd för sin linje i EU-nämnden. Gång på gång har man kört in i väggen i EU-nämnden och fört en utrikespolitik som saknat förankring.
Det är en dålig politik som de nu går till val på med ett ledarskap som är testat och som inte höll.