En dag som präglats av förberedelser inför den kommande veckans presentation av min rapport om en ny spektrumlagstiftning, planering av verksamhet i anslutning till grannskapspolitiken och genomgång av läget vad gäller stabilitetspaktens reformering. Den senare frågan har jag för övrigt i dag belyst i dagens Dagens Industri där jag även presenterat mina förslag för att stärka stabilitetspakten och Europas finanser. Och så självfallet det just nu mer övergripande, den stora förändringen som nu sker i Europas absoluta närområde.
När för första gången två iranska krigsfartyg har kunnat ta sig till Medelhavet via Suezkanalen är det början på ett nytt mönster med ett Iran som uttrycker sin aggressivitet genom ökad militär närvaro och upprustning, för att inte tala om den utveckling som man bedriver för att nå fram till en fungerande kärnvapenteknologi. Det är lätt att tro att den iranska närvaron framförallt handlar om att öka hotet mot Israel. Det är illa nog. Men det handlar också om en starkare maktställning i regionen som sådan. Libanon är numera i praktiken en iransk lydstat. Syrien har dragits in i iransk väv. Hamas på Gazaremsan får sitt ekonomiska och vapenmässiga stöd från Iran. Man bör vara ytterligt naiv om man inte tror detta påverkar vår säkerhetspolitiska miljö, även i vår del av Europa.
Iran kommer också vilja vara med och ha ett ord med i laget vad gäller framtiden där arabiska diktaturer nu har fallit eller är på väg att göra det. Man är också mån om att vara närvarande på västra Balkan för att där företräda muslimska intressen. Samma gäller på södra Kaukasus.
När motsättningarna i Libyen nu fått en karaktär av inbördeskrig öppnar det nya möjligheter för iranska bidrag till processen, och det handlar inte om bidrag till fred. Men det handlar inte bara om Iran utan också om det faktum att det nya Egypten nu tillåter säkerhetspolitikens utgångspunkter förändras. Det är än så länge det mest konkreta spåret av Mubaraks fall. Det är viktigt att andra spår leder till demokrati.
En dag som präglats av förberedelser inför den kommande veckans presentation av min rapport om en ny spektrumlagstiftning, planering av verksamhet i anslutning till grannskapspolitiken och genomgång av läget vad gäller stabilitetspaktens reformering. Den senare frågan har jag för övrigt i dag belyst i dagens Dagens Industri där jag även presenterat mina förslag för att stärka stabilitetspakten och Europas finanser. Och så självfallet det just nu mer övergripande, den stora förändringen som nu sker i Europas absoluta närområde.
När för första gången två iranska krigsfartyg har kunnat ta sig till Medelhavet via Suezkanalen är det början på ett nytt mönster med ett Iran som uttrycker sin aggressivitet genom ökad militär närvaro och upprustning, för att inte tala om den utveckling som man bedriver för att nå fram till en fungerande kärnvapenteknologi. Det är lätt att tro att den iranska närvaron framförallt handlar om att öka hotet mot Israel. Det är illa nog. Men det handlar också om en starkare maktställning i regionen som sådan. Libanon är numera i praktiken en iransk lydstat. Syrien har dragits in i iransk väv. Hamas på Gazaremsan får sitt ekonomiska och vapenmässiga stöd från Iran. Man bör vara ytterligt naiv om man inte tror detta påverkar vår säkerhetspolitiska miljö, även i vår del av Europa.
Iran kommer också vilja vara med och ha ett ord med i laget vad gäller framtiden där arabiska diktaturer nu har fallit eller är på väg att göra det. Man är också mån om att vara närvarande på västra Balkan för att där företräda muslimska intressen. Samma gäller på södra Kaukasus.
När motsättningarna i Libyen nu fått en karaktär av inbördeskrig öppnar det nya möjligheter för iranska bidrag till processen, och det handlar inte om bidrag till fred. Men det handlar inte bara om Iran utan också om det faktum att det nya Egypten nu tillåter säkerhetspolitikens utgångspunkter förändras. Det är än så länge det mest konkreta spåret av Mubaraks fall. Det är viktigt att andra spår leder till demokrati.