Allt eftersom vardagen tvingar sig fram träder också allt fler av de enskilda öden från massakern på Utöya fram. Chocken över de många morden, de stora talen av döda och den stora förstörelsen viker tillbaka för bestörtningen över de enskilda öden som skapade talen. Och det är så vardagen är. Många enskilda öden som en funktion av större och mer omfattande händelser.
Blir världen bättre eller blir vi alltmer utsatta för terrorn är en fråga man kan ställa sig efter dagar av bestörtning och chock över massakern i en idyll och i vårt grannland. Svaret är tyvärr enkelt men också svårt. Vi är alla utsatta för terrorn. Det är terrorns ide att vi ska vara skrämda och försiktiga, att den ska förändra vårt agerande.
Några goda tecken finns när vi blickar ut över världen. För några dagar sedan, före bomben i Oslo och massakern på Utöya, greps Goran Hadzic, serbisk krigsförbrytare, bara någon månad efter att den bosnienserbiske krigsförbrytaren Ratco Mladic hade gripits i Serbien. Dessa två personer var liksom andra terrorister och massmördare. Nu ställs de inför rätta och kommer att få sona sina brott. Därmed skapas det också en klarhet i att krigsförbrytare och massmördare alltid riskerar att hinnas upp av rättvisan.
Den liberianske presidenten Charles Taylor står på motsvarande sätt åtalad inför den internationella domstolen i Haag. En överlevande Kadaffi kommer förmodligen drabbas av samma öde. Hitintils har den internationella tribunalen för Rwanda i Arusha, Tanzania, dömt 30 personer för folkmorden i det tidiga 1990-talet. Det är ingen fullständig rättviseprocess vi ser. Men massmördare i ledningen för statsapparater kan inte längre gå säkra. Det ger upprättelse till drabbade men också en varning inför framtiden.
Den stora terror som världen levde i under det kalla krigets terrorbalans finns inte längre. Inte heller de otaliga militära konflikter som i olika delar av världen utkämpades inom ramen för detta mönster. Men terrorn består antingen i form av terrororganisationer eller enskilda aktörer. Terrororganisationerna kan vi bekämpa och förhoppningsvis kontrollera. De enskilda terroristerna är svårare eftersom de inte ingår i ett mönster av människor, oftast bara i ett mönster av förvridna idéer och tankar.
Kanske kan vi säga att terrorn har tryckts ner på en nivå av informella organisationer, nätverk och enskilda personer, med några undantag. Det gör det möjligt för oss att bekämpa dem, bestraffa och förhindra. Men det exponerar oss också inför de möjligheter som de har i det öppna samhället.
När de stora terrorregimernas tid har fallit, när massmördare löper risken att bli åtalade och när deras arresteringar underlättar för försoning och integration som på Balkan har världen blivit lite bättre men samtidigt har vi blivit mer utsatta för enskildas terror.
Det är många familjer i Norge som nu får uppleva konsekvensen av att terrorn lever sitt eget liv. För dem är det ingen tröst att världen i det stora har blivit bättre, både när det gäller terrorn och straffen. Deras värld har inte blivit bättre. Bara mörkare.
Men kanske kan vår vaksamhet och förmåga bli bättre av att vi både ser det vi ska skydda och att den terror som hotar oss ständigt får nya former. Den gemenskap som kommer till uttryck i det norska samhäller men också i Norden är ett uttryck för det .
Just därför förblir det viktigt at utveckla den öppenhet som är terrorns främsta fiende. En större öppenhet och en världshandel som ger mindre fattigdom. En öppenhet vad gäller information, nyheter och ekonomi, som diktaturregimer fruktar mer än något annat. Stödet till demokratins krafter.
Ansvar nu kräver inte bara fördömanden och försök att åtgärda det som ger terrorismen näring och möjligheter. Än viktigare är att terrorismen aldrig bör få ha den jordmån den behöver. Öppenheten måste följas av framgång. Det är viktigt att arabvärldens slutna ekonomier öppnas upp. Det är centralt att politiska ledare i demokratins samhällen förklarar varför demokratins fiender hotar oss alla.
Det är bekymmersamt att den internationella Doha-rundan inte kommer kunna slutföras som planerat. Det är illa att den europeiska ekonomin inte förmår att reformeras som den borde. Det riskerar att skapa nya problem om inte den amerikanska ekonomin kan hantera sin skuldsättning. I Kongo pågår ständiga massakrer som riktar sig främst mot kvinnor. På Afrikas Horn ser vi en ny svältkatastrof utlösas, på politiska grunder. Nordkorea, Iran och Syrien verkar än så länge stå bortom världssamfundets förmåga att agera. Så svår är den värld vi lever i.
Men det är bra att Kroatien blir medlem i EU och att ett fönster öppnas på Balkan för dem som vill gå samma väg, med de möjligheter det ger att försona och överbrygga 1990-talets grymheter och etniska rensning. Det är bra att det internationella samhällets massmördare ställs inför domstol. Det är hoppingivande att arabvärldens diktaturer faller eller står och skälver. Det är fantastiskt att fler människor än någonsin lever i relativt välstånd. Det räcker inte. Det ger ingen tröst för föräldrar som förlorat sina barn. Men det ger oss några vägvisningar om vad världen behöver mer av.