Så har då en av den moderna svenska mediehistoriens underligaste programserier börjat sändas. Statsministern och jag skulle kunna vara det lämpliga namnet eftersom intervjuserien bygger på ett nära och förtroligt förhållande mellan den intervjuade och intervjuaren. Det var en relation mellan makten och den granskande som var så känslig att den hölls hemlig för att inte nå till allmänhetens kännedom. Det var en relation mellan makt och media som inte tålde offentligheten.
I en sådan relation korrumperas båda. Den ene ger ynnestar och den andre tar emot dem. Och hemligheten binder dem samman i ett förtroligt förhållande som suddar ut skillnaden mellan maktens och medias roll. Det var också grunden för den granskning som Konstitutionsutskottet utförde när det hemliga intervjuarbetet avslöjades.
Journalisten bäddade in sig i statsrådsberedningens förtroligheter mot att de förblev förtroligheter samtidigt som han därmed också kom att bli statsministerns närstående i sin granskning av andra politiker. Jag kommer väl ihåg när Erik Fichtelius använde socialdemokraternas sätt att räkna för att granska moderata budgetförslag. Statsrådsberedningens attack mot oppositionen bars fram av Sveriges Televisions nyhetsankare och Perssons förtrogne.
Så konstig var denna relation mellan Sveriges Television och statsministern att när den blev offentlig blev den också omöjlig. Inte för att Sveriges Televisions företrädare då ansåg att den var fel i sig själv utan just för att den hade blivit offentlig. Det var offentlighetens ljus som var farligt, inte den hemliga relationen i sig, menade Sveriges Television när man flyttade på nyhetsankaret.
Nu kom hemligheten att påverka hur Sveriges Television som företag agerade under valrörelsen 2002. Den som i hemlighet diskuterade med statsministern om hur hans politiska historia skulle porträtteras var också den som hade det huvudsakliga ansvaret för partiledarutfrågningarna. De väljare som följde Sveriges Televisions utfrågningar fördes bakom ljuset. Den som utfrågade statsministern och de andra partiledarna hade en närhet till statsministern som var okänd, delade kunskaper och uppfattningar med honom på ett sätt som publiken inte kände till och var självfallet påverkad av ett perspektiv på politiken som en lång rad förtroliga samtal gav.
Påverkade detta hur utfrågningarna utfördes eller var Sveriges Televisions nyhetsankare oberörd och opåverkad av att han ensam förfogade över en närhet till statsministern och ett material som ingen annan hade? Det vet självfallet ingen men finns det någon företrädare för Sveriges Television som anser att det är lämpligt att den som för Public Service-televisionens räkning ansvarar för valrörelsens viktigaste nyhetsbevakning, med de krav som det ställer på oväld och integritet, har en förtrolig relation med statsministern? Och det är få som anser att de borgerliga partiledarna bemöttes med den hjärtlighet och lyhördhet som mötte statsministern. Eller som Göran Persson själv påtagligt nöjt berömde sin hemlige vän:
Det är kul tycker jag när vi har journalister som är kunniga, pålästa och driver en utfrågning som är tung i sak.
Det är en av Sveriges Televisions sämsta stunder.
Nu visas denna serie och kanske avslöjar den något nytt men också mycket känt, som den förre statsministerns förkärlek att tala nedsättande om andra, till exempel om sin efterträdare liksom om oppositionspolitiker. Men det sker mot bakgrunden av förtrolighet och hemlighetsmakeri som urholkat den oberoende granskningen och omöjliggör den distans som oberoende media bör inta till den politiska makten. När Sveriges Television sänder dessa program är det inte den fria televisionen som talar utan His Masters Voice.
Sveriges Television borde ha redovisat de särskilda förhållanden som präglar dessa program. Det är inte public service det handlar om.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är moderat delegationsledare i Europaparlamentet och var ordförande i konstitutionsutskottet under åren 2003 och 2004.