Det mest slående med debatten efter det moderata beskedet om att vi vill ha en gemensam alliansbudget är att de som har kommenterat det inte har talat vare sig om innebörden av en gemensam alliansbudget, det parlamentariska förlopp som det innebär, de krav detta ställer på statsministern och regeringen samt vilka konsekvenser det kan få för svensk ekonomi och politik.
Den statsvetenskapliga analysen har istället fokuserat på lite mer allmänt tyckande om partitaktiskt spel, som man vet rätt lite om, och om den inre partipolitikens krafter, som de vet ännu mindre om. Inget av detta hindrar självfallet personligt tyckande, och än mindre att det rubriceras som experters bedömningar, oavsett det faktum att det man förhoppningsvis är expert kring inte handlar om att bedöma skälen till kraven på en gemensam alliansbudget, inte minst eftersom ingen verkar ha tänkt på att dessa kan bottna i det uppenbara att ett oppositionsparti vill genomföra mer av sin politik och vill länka in politiken i bättre banor.
Den mediala rapporteringen har å sin sida fokuserat på förfasningen och på hur rasistiska värderingar får fritt fram om man för fram en gemensam alliansbudget, eller talar med Sverigedemokrater. I så fall skulle Sverige sedan lång tid, efter Socialdemokratins nära samarbete med Vänsterpartiet och dess tidigare olika skepnader varit ett kommunistiskt land präglat av Vänsterpartiets traditioner.
Socialdemokraterna har dessutom en tydlig politisk struktur för sin regeringsbildning där både Mp och V ingår i ett förhandlat regeringsunderlag, med V ute och Mp inne i regeringen. I kravet på en gemensam alliansbudget finns inte detta, tvärtom, det är ju ett krav på en gemensam alliansbudget och inget annat.
Statsvetare hade kunnat intressera sig för skillnaden mellan en parlamentarisk inriktning där regeringen får frikort oavsett parlamentariskt stöd för sin ekonomiska politik och en där den tvingas söka stöd för den i parlamentet. Det leder nämligen inte bara till partipolitiska spekulationer om vinnare och förlorare på den politiska scenen utan en annan parlamentarisk och politisk verklighet, något som statsvetare tenderar att bortse ifrån.
För det första tvingar kravet på en gemensam alliansbudget, och självfallet den för många radikala tanken på att alliansen dessutom ska rösta på den, till att en statsminister i en minoritetsregering måste ta hänsyn till var han eller hon kan finna en majoritet. Det kan man göra genom att lägga en budget som är inriktad på att minimera motstånd och maximera ett brett stöd. Det är ur parlamentarisk synpunkt inte en udda tanke utan en självklar normalitet som inte verkar existera för de tyckande statsvetarna.
En sådan budget kan vara förhandlad innan den läggs eller kan vara föremål för förhandling i riksdagens utskott, i första och sista hand Finansutskottet. En förhandling innebär att man ger och tar. Det innebär att regeringen inte kan vinna det breda stödet genom att vika sig för ytterligheterna. I dagsläget borde det leda till att regeringen Löfven inte vek sig för Vänsterpartiets budgetpolitiska populism om ökade bidrag och utgifter och dess socialistiska dogmatik när det gäller att bekämpa företag som går med vinst. Det borde också leda politiken bort från de mer aktivistiska delarna av Miljöpartiets politik för att bekämpa kärnkraft och modern infrastruktur.
För att få en majoritet i riksdagen bakom sig måste man lämna ytterligheterna åt den sida där de hör hemma. Det leder också till att de mer fundamentala och viktiga konflikterna i politiken handlar om de vägval som präglas av ansvarsfullhet istället för de krav populism genererar.
En regering som inte vill anpassa sig till att man inte har en egen majoritet utan måste söka vinna den förlorar med all sannolikhet en omröstning i riksdagen. Detta är inte bara förutsett i svensk grundlag utan ett syfte med den parlamentariska doktrin som präglar den. Utan stöd ingen regering. Det får heller inte anses vara särskilt radikalt utan en normalitet som präglar demokratier världen över. Men den ger en politik som bygger på grundlag och öppen politisk debatt baserad på parlamentariska regler.
I så fall faller den regeringen om den inte som Löfven gjorde, accepterar alliansbudgeten. Det var ekonomiskt och politiskt klokt. Svensk ekonomi utvecklades med den stabilitet och tillväxt som allianspolitiken lagt grunden för ett år till. Talet om att den svenska ekonomin gick som en Tesla byggde på detta. Fler jobb och inga skattehöjningar. Vare sig statsvetare eller media har i någon omfattning uppmärksammat detta fenomen att vi hade en regering som förde en fungerande politik med baserat på ett parlamentariskt nederlag. Men konsekvenserna var betydande och till godo för Sverige och svensk stabilitet. Osäkerheten och instabiliteten har kommit med senare budgetar som har gjort överskottsmålen osäkra, som öppnat upp för en snabb och okontrollerad tillväxt av utgifter och som saknar viktiga prioriteringar. Verkligheten förändrades mer än det politiska spelet av detta.
Om regeringen faller får talmannen pröva sig fram. Kanske kan den nuvarande statsministern forma en smalare minoritetsregering mer anpassad för de kompromisser som det parlamentariska läget kräver, eller så kan han pröva andra alternativ.
Kanske ber talmannen istället oppositionens företrädare att pröva sina möjligheter att forma en regering. Då kan detta prövas. En alliansregering skulle kunna fullfölja en politik som vi har sett tidigare i alliansform men baserad på överenskommelser som nu gjorts eller behövs. Flyktingfrågan måste ligga kvar som en mycket bred överenskommelse med Socialdemokraterna. Överskottsmålen bör definieras på nytt.
Vill Sverigedemokraterna hellre se en alliansbudget än en rödgrön skattehöjarpolitik är det inte anmärkningsvärt om det blir en del av en sådan regerings stöd utan svarar i så fall mot hur förhållandet i riksdagen ser ut. Men det finns inget i det parlamentariska läget som öppnar för att Sverigedemokraternas motvilja mot invandrare skulle få forma svensk flyktingpolitik. Där finns betydligt starkare och bredare överenskommelser, även med en stramare inriktning mot reglerad men öppen invandring.
Ut ur detta kan alltså träda en alliansregering som i sin tur måste vinna stöd i riksdagen för sin budgetpolitik. Det kan ske genom en förhandling med socialdemokraterna eller genom att Sd hellre vill ha en ekonomisk politik som går socialdemokraternas väg.
Om Sd i samtal för fram synpunkter på budgetpolitiken kan de prövas på samma sätt som alla andra synpunkter. Står de med sina uppfattningar i en sakfråga på en majoritetssida är det en annan sak än när de driver minoritetsuppfattningar bortom det som är det breda samförståndet i Sverige. Det gäller EU och säkerhetspolitiken där man drivs eller påverkas av uppfattningar som inte bör prägla svensk politik, lika lite som i flyktingfrågan.
Om det inte går att forma en regering på någon av de olika baser som finns i riksdagen finns så klart alltid möjligheten till extraval. Det kan ge nya förutsättningar men är, om förhandlingarna bryter samman och om det inte finns någon regering som kan regera landet med en majoritet bakom sig inte orimligt. Men det är uppenbart mer rimligt att utifrån nuvarande parlamentariska läge göra det bästa möjliga i syfte att få en regering som formar sin politik på majoritetens grund istället för på frikortets.
Det leder till en annan politik än den som nu förs. De skattehöjningar som nu är på väg och som underminerar för nya jobb kan undvikas. Rimligtvis kan man nå en överenskommelse om hur nyanlända med låg utbildningsnivå kan lättare komma in på arbetsmarknaden. Hur bostadspolitiken kan reformeras istället för konserveras. Hur försvarspolitiken kan ta hänsyn till verkligheten istället för de tänkta byråkratiska cykler för försvarspolitisk planering och beredning som styr dagens anslag.
Men, en gemensam alliansbudget ger olika förutsättningar för det parlamentariska arbetet och processerna i riksdagen än resterna av decemberöverenskommelsen. Den ger också konsekvenser för den politik som bli verklighet. Det är något viktigare än ständiga sportreportage om politiken baserad på förment statsvetenskap och spekulationer om interna partipolitiska och partitaktiska överväganden. De väger nämligen i längden alltid mindre än politikens verklighet. Det gäller för samhälle, ekonomi och för kommande val. Kravet på en gemensam alliansbudget är något viktigare än ett ytligt avbildande av partipolitiskt spel.