Nyhetsbrevet Frihetens värden 2006-08-08
Kära läsare,
Så har eld-upphör i Libanon inträtt. Efter en månads krig tar nu det internationella samfundet sats genom FN´s säkerhetsråds resolution [ http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/4785963.stm ]http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/4785963.stm
för att göra det som borde och kunde ha gjorts långt tidigare, att säkerställa att den libanesiska regeringen har kontroll över hela sitt territorium och inte tillåter att en stat i staten, utan statsrättsligt ansvar, använder södra Libanon för egna fanatiska syften.
== FN-resolutionen ==
Resolutionen ställer krav på att Libanon ska upprätta kontroll över södra Libanon, att vapen inte får exporteras till Hizbollah och andra rörelser utanför statlig kontroll, att Israel inte ska genomföra mer militär offensiv samt att UNIFIL ska utvidgas med ett starkare mandat. Kraven på Libanon är tydliga liksom kraven på att Syrien och Libanon slutar att föra in militär materiell och militära rådgivare samt åtagandet att genom militära förband medverka till att resolutionen kan genomföras:
8. Calls for country-regionIsrael and country-regionplaceLebanon to support a permanent ceasefire and a long-term solution based on the following principles and elements:
· Full respect for the Blue Line by both parties;
· security arrangements to prevent the resumption of hostilities, including the establishment between the Blue Line and the Litani river of an area free of any armed personnel, assets and weapons other than those of the government of Lebanon and of UNIFIL as authorised in paragraph 11, deployed in this area;
· Full implementation of the relevant provisions of the Taif Accords, and of resolutions 1559 (2004) and 1680 (2006), that require the disarmament of all armed groups in Lebanon, so that, pursuant to the Lebanese cabinet decision of July 27, 2006, there will be no weapons or authority in Lebanon other than that of the Lebanese state;
· No foreign forces in placecountry-regionLebanon without the consent of its government;
· No sales or supply of arms and related materiel to placecountry-regionLebanon except as authorized by its government;
· Provision to the United Nations of all remaining maps of land mines in country-regionLebanon in placecountry-regionIsrael’s possession;
Och med budskap särskilt till Iran och Syrien:
14. Calls upon the government of Lebanon to secure its borders and other entry points to prevent the entry in Lebanon without its consent of arms or related materiel and requests Unifil as authorised in paragraph 11 to assist the government of Lebanon at its request;
15. Decides further that all states shall take the necessary measures to prevent, by their nationals or from their territories or using their flag vessels or aircraft;
· a. the sale or supply to any entity or individual in Lebanon of arms and related materiel of all types, including weapons and ammunition, military vehicles and equipment, paramilitary equipment, and spare parts for the aforementioned, whether or not originating in their territories, and;
· b. the provision to any entity or individual in Lebanon of any technical training or assistance related to the provision, manufacture, maintenance or use of the items listed in subparagraph (a) above, except that these prohibitions shall not apply to arms, related material, training or assistance authorised by the government of Lebanon or by Unifil as authorised in paragraph 11;
16. Decides to extend the mandate of Unifil until 31 August 2007, and expresses its intention to consider in a later resolution further enhancements to the mandate and other steps to contribute to the implementation of a permanent ceasefire and a long-term solution;
Det som nu återstår att se är om det internationella samfundet kan sätta tillräcklig kraft bakom för att säkra resolutionen förverkligande, annars står regionen inför nya lidanden och nytt elände. De mänskliga tragedier som vi har sett på båda sidorna av gränsen hade kunnat undvikas om världen hade tagit sitt ansvar för att värna en existerande stats rätt till säkerhet och en annan stats oberoende och skyldighet att upprätthålla kontroll över hela sitt territorium.
== Det är den internationella passiviteten som gjort konfliktens uppbyggnad möjlig ==
Det är den passiviteten som tillåtit Syrien att underminera Libanons politiska självständighet, som öppnat dörren för Iran att understödja Hizbollah med leveranser av vapen och militära rådgivare och slutligen Hizbollah att i lugn och ro bygga upp ett dödligt hot mot Israel som både Hizbollah och Iran har uttalat som ett politiskt mål. Oviljan och oförmågan att se de hot som den fundamentalistiska och totalitära rörelsen inom islam utgör är ett hot mot säkerheten och stabiliteten i denna region men också i ett vidare perspektiv.
Det har blivit tillåtet och politiskt acceptabelt att förkunna hot om att utplåna ett land och att döda dess invånare. I stora delar av Europa har vänsterpolitiker och även andra valt att markera mot Israels krav på säkerhet och rätt att försvara sig än att vända sig mot hatets krafter. Så har också, för att ta ett exempel, den svenska kyrkan gjort.
Så har världen i stort bemött Iran, Syrien, Hizbollah och Hamas. Frukterna av en sådan politik är krig och mänskliga tragedier. Liksom Hitler, och Stalin, en gång bemöttes naivt bemöts vår tids totalitära ledare med naivitet och en tro på att de kan bemötas som man bemöter demokratiskt valda och ansvariga ledare.
== En fanatism och totalitär politik som riktar sig mot öppna samhällen ==
Det förhoppningsvis avvärjda terrorhotet i förra veckan mot amerikanska flygplan från Storbritannien till USA ger en vidare bild av de säkerhetshot Europa och den moderna världen står inför. Det är inte en internationell terrorism i största allmänhet öppna samhällen hotas av utan en terrorism som kommer ur en totalitär islamism, där den religiösa tron används för att legitimera ett totalitärt samhälle.
Det handlar om en politik där religiösa lagar ska styra samhället i dess helhet, bortom demokrati och frihet och bortom respekt för mänskliga fri- och rättigheter och enskilda människors liv. Såtillvida har denna totalitära tro mer gemensamt med totalitära ideologier som kommunism och nazism än med religiös tro och de krav på tolerans den ställer.
Och det är just som en totalitär ideologisk rörelse dessa grupper ska betraktas, inte som företrädare för islam eller för religiös tro. Det finns inget större misstag vi kan göra än att låta extremisterna förkroppsliga bilden av islam och muslimer. Den muslimska världen är större än så och det finns ingen anledning att betrakta den som synonym med dess totalitära riktningar, lika lite som nazistiska och kommunistiska rörelser var liktydiga med västvärldens samhällen eller med de människor som kommunister och nazister förtryckte.
== Ett systemfel i synen på Mellersta Östern ==
Likväl är det detta systemfel som präglar en stor del av västvärldens politik gentemot Mellersta Östern, mot Iran och mot de terrorgrupper och diktaturer som gör anspråk på att företräda sina medmänniskor. Det finns ett samband mellan regimer som den iranska och den syriska, som inte handlar om gemensam religiös tro utan en gemensam tro att religionen legitimerar våld och fanatism samt en totalitär kontroll över samhället.
Det är ingen tillfällighet att just dessa grupper möter sina främsta sympatisörer i Europa bland just nynazister och kommunister. Det följer en gammal ordning att Hizbollahs flaggor vajar på vänsterpartiets demonstrationer och det har sin logik att den iranske ledaren inför fotbolls-VM i Tyskland välkomnades av nynazistiska grupper. Det är inte religionen, av uppenbara skäl, som är den gemensamma faktorn utan hatet, antisemitismen och hyllningen av våldet.
Det var slående hur vänsterpartiets ledare Lars Ohly i dag i radions partiledarutfrågning valde att förklara varför Hizbollahs väpnade insatser mot Israel borde beskrivas som rättmätigt försvar men valde att inte gå hela vägen ut och dem sitt politiska och personliga stöd. Istället valde han att se den venezulanske ledaren Hugo Chavez som ett föredöme, en man som tillsammans med de iranska ledarna har uttryckt sitt hat mot Israel.
== En konflikt om demokratiska värden ==
Det är en konflikt om demokratiska värden som pågår i våra egna samhällen, som präglar Irans förhållande till omvärlden liksom dess upprustning och regimens stöd till terrorgrupper, som kommer till uttryck i Sudan och i Somalia, som är skälet till Syriens stöd till Hamas, som präglar dagligt massmördande av irakier i Irak, tågattentat i Indien, turistattentat i Bali, självmordsbomber i Londons tunnelbana och på Madrids pendeltåg och talibaners hot mot den nya demokratiska ordningen i Afghanistan.
Och det är denna konflikt vi ser när vänsterpartister demonstrerar med de riktningar som mest uttalat vill förtrycka kvinnor och män och tvinga dem att leva under medeltida lagar. Det är som om förtryckaridealen har en sådan lockelse på vänsterpartister att de inte kan låta bli att marschera i takt med dem.
Det handlar inte om enstaka företeelser utan om gemensamt mönster av terror, hot och aggression.
== Den iranska fanatismen är ett problem för oss alla ==
I skuggan av skeendet i Libanon är det lätt att glömma bort att FNs säkerhetsråd i slutet av juli enades om en resolution http://www.un.org/News/Press/docs//2006/sc8792.doc.htm
där man till slut beslutat att uppmana Iran att senast den sista augusti redovisa att man tänker följa icke-spridningsavtalet, med risk för att man annars drabbas av sanktioner.
Det var ett stort steg framåt för att sätta ökat press på de iranska ledarna men illustrerar också hur svårt det är att få dem att leva upp till internationella överenskommelser eftersom de helt enkelt struntar i internationell rätt och inte vill hindras i sin utveckling till att få kärnvapen.
Under 18 års tid utvecklade man sin förmåga i hemlighet och sedan man avslöjades har man konsekvent vägrat att kompromissa om något som innebär att man ger avkall på sin möjlighet att utveckla kärnteknologi och egen urananrikning. Ett land som struntar i omvärlden, som ser världen omkring sig som fiender, som öppet hotar med att man vill utplåna ett annat land och rustar därefter är inte lätt att förhandla med.
Irans sätt att bemöta hotet om sanktioner, om man inte följer säkerhetsrådets beslut är också talande. I en intervju förklarade det iranska nationella säkerhetsrådets sekreterare Ali Larjani, som också är den iranske chefsförhandlaren kring kärnteknikfrågorna, att sanktioner kommer att bemötas hårt:
”We control all aspects of this issue. They must not think we will not respond if they hurt us. They must not force us to make them shiver with cold, and make them face more problems. We don’t want to take this path, but if they do, they will have to bear the consequences. This is not immediate, but if they do so, we will respond in a manner that will be sufficiently painful to them (översättning MEMRI)
Det som nu sker I södra Libanon kan inte förstås utan detta perspektiv som i grunden har kommit att dominera Mellersta Östernkonflikten.
== En totalitär islamism som inte är islam utan totalitär ==
Mer än något annat är det en konflikt där den totalitära islamismen står i förgrunden och som sådan ställer den krav på nya säkerhetsstrukturer och nytt säkerhetstänkande. Den ställer framförallt krav på att svensk utrikes- och säkerhetspolitik kan se de hot som totalitära ideologier och diktaturer innebär och kan bidra till att skapa stabilitet och säkerhet.
Det innebär att vi ska ge stöd till dem som förtrycks och som drabbas av diktaturens brutaliteter, vare sig det är dess undersåtar eller dess grannar. Att agera mot och fördöma muslimska diktaturer och totalitär islamism är inte att ta ställning mot vare sig araber, iranier eller muslimer i allmänhet. Det är att ta ställning för de araber, iranier och muslimer som förtrycks. Det är bara de som tror att diktatorerna företräder sina medborgare som uppfattar en konsekvent politik mot diktaturen som en politik riktad mot dess förtryckta medborgare.
Det som de senaste åren skett i Libanon och det som sker nu handlar inte om en gammaldags maktpolitik för att uppnå en fred på bästa tänkbara villkor utan om ett politiskt och militärt agerande inom ramen för den konflikt som de extrema grupperna har med västvärldens fria samhällen. Som ett led i denna konfrontation gäller det att hindra en fred som innebär att Israel har säkra gränser och samtidigt uppnå ökat stöd för en totalitär samhällssyn som vi ser den i Iran, i Afghanistan under talibanstyre och i Hizbollah.
I Irak och Afghanistan riskerar kvinnor i dag livet om de kör bil eller uppträder obeslöjade därför att fundamentalistiska grupper skjuter dem och vill införa religiösa lagar.
Den iranska regimen och dess allierade Hizbollah har som politisk agenda att utplåna Israel, bekämpa demokrati och mänskliga fri- och rättigheter till förmån för en grov och brutal tolkning av islam, med målet att ställa sharialagstiftning över samhällets alla olika delar.
I Irak kan vi återkommande notera sprängattentat som riktas mot irakier. En dag dödas 40, en annan dag 60. Inte soldater utan civila. Inte människor som befinner sig kring arméförläggningar utan människor som befinner sig på marknader eller i moskéer. Det handlar vare sig om frihetskämpar eller motståndskämpar utan om kämpar för ett religiöst förtyck, av samma slag som andra totalitära rörelser som har fostrat människor som föraktar andra människors liv.
== Det är Hizbollahs raketer och missiler mot Israels civila som destabiliserat Libanon ==
Det är en rörelse av detta slag som har upprättat en egen stat i staten i södra Libanon. Där har man utvecklat en betydande militär kapacitet med närmare 15000 legosoldater och mycket stora lager av Katusja-raketer samt iranska missiler, från de som kallas Fajr och når några mil till Zelsal-missiler som når ända in i Israels befolkningscentra och till Västbanken. Det har lett till att en halv miljon människor har tvingats fly sina hem.
Det är denna utveckling av en laglös stat i staten som mer än något annat har destabiliserat Libanon och regionen. Och det är denna rörelse som har tagit Libanons folk som sin gisslan. Som medvetet utvecklat sin militära infrastruktur i civila bostadsområden följande sin egen logik att människors liv är värda att offra.
Det leder till att krigföringen mot Israel, med raketer, missiler och ledningsstruktur inte bara sker utifrån libanesiskt territorium, bortom den libanesiska regeringens kontroll, utan också mitt bland de människor man säger sig vilja värna men som istället används som skydd, i strid med alla krigets regler.
== Mänskliga liv kan inte balanseras med andra, varje liv är unikt ==
För mig är det stötande när svenska media och debattörer, liksom andra och liksom olika företrädare för israeler och libaneser försöker väga och balansera antalet civila dödade libaneser och israeler som om det skulle finnas en proportionalitet som följer antalet förlorade människoliv.
Med det resonemanget hävdas ibland att antalet dödade civila israeler inte motsvarar hur många som har dött i Libanon, som om det hade varit en bättre balans om lika många israeler hade dött som libaneser, eller om antalet dödade små barn i Libanon, eller civila överhuvudtaget, hade varit mer acceptabelt om fler israeliska barn hade dött.
Varje civilt människoliv är en individuell tragedi oberoende av andras död och det är ett misslyckande för en krigförande civiliserad nation när civila dödas. Det kan bero på dålig militär ledning, bristande underrättelser, oförmåga eller vad som i ett krig till slut blir oundvikligt på grund av att krig urholkar förmågan till värnet av människoliv. Det är likväl människors liv som förloras och det är en tragedi varje gång, det kan inte bortförklaras utan är ett tungt ansvar som drabbar varje krigförande part.
Det gäller för Israel liksom för alla krigförande parter. Det ställer krav på den militära strategin och taktiken men sätter också en gräns för hur mycket i kampen mot Hizbollah som kan uppnås utan att man i praktiken förlorar internationellt stöd och den egna moralen. Då riskerar krigföringen leda till att Hizbollah vinner ett ökat stöd utan att den militära förmågan att slå mot Israel elimineras.
Det är den svåra situation som israeliska militärer och politiker har stått inför, kommer att stå inför tills en FN-styrka som kan uppfylla sitt mandat är stationerad och som man kommer att stå inför om FN misslyckas.
Utan att Israel agerat mot Hizbollah hade rörelsen kunnat utveckla sin militära styrka och opinionsmässiga ställning, när Israel som nu agerat militärt riskerade man att misslyckas att slå ut Hizbollah samtidigt som organisationen vunnit ökat stöd. Nu har man uppnått att ett område i södra Libanon, upp till Litvanifloden, inte är dominerat av Hizbollah och inte kommer att bli det om FN uppfyller sitt löfte.
Genom att gå in i Libanon skapade man en process som drivs av krigets logik, bortom rationell kontroll. Utan att gå in i Libanon hade man tillåtit en process där det militära hotet kontinuerligt ökat med risk för krig i ett svagare läge. De krav som nu ställs i FN-resolutionen om eld-upphör innebär att det internationella samfundet säger sig vilja agera för att förhindra att Södra Libanon innebär att hot mot Israel samtidigt som det ger hopp om att kriget inte utvecklas i nya steg. Förhoppningsvis innebär det ett skydd för civila på båda sidor om gränsen.
== Hizbollahs förakt för det mänskliga livet står i strid med både krigets lagar och mänskliga fri- och rättigheter ==
Den svåra utmaningen för det internationella samfundet är att för Hizbollah är frågan om krigföringens civila offer inte ett tungt ansvar utan en medveten strategi. Både att utsätta civila för riskerna av fientlig eld, att agera militärt och placera militära mål i skydd av civila och att sträva efter att döda civila. Det kommer nu att bli en av de mycket stora svårigheter som FN-trupp kommer att möta.
När antalet civila offer redovisas i Libanon är de en funktion av Hizbollahs strategi. Det bör FN och världssamfundet inse och reagera mot. På samma sätt som den iranska regimen en gång drev pojksoldater ut i minfälten för att bli martyrer offrar Hizbollah barn och civila som sköldar i detta krig. Så kommer man med stor säkerhet göra även mot FN-trupp.
Därför borde företrädare för det internationella samfundet vara återhållsamma med anklagelser om israeliska krigsförbrytelser om man inte med säkerhet kan påvisa att civila offer uppkommer genom en medveten strategi eller medveten ovilja att ta hänsyn. Civila offer är en del i Hizbollahs krigföring, det är inte en krigföring som ska premieras i den internationella opinionen utan som ska fördömas.
Samtidigt går det inte att undgå att Israel måste inse krigföring bland civila ställer andra och större krav på den militära ledningen än konventionella krig. Bombningen av huset i Quana har av den israeliska ledningen erkänts vara ett misstag. Det var ett dyrt misstag i människoliv men också i krigföringen som sådan. Även av detta skäl är eld-upphör resolutionen en möjlighet att civila kan skonas utan att Hizbollah kan agera som de har gjort.
== Var det rätt? ==
Var det rätt av Israel att gå in i Libanon med vapenmakt? Faktum är att det i stort sett råder enighet om detta. Det finns få som förnekar israels rätt till självförsvar mot militära operationer och mot den pågående raketbeskjutningen.
Däremot finns det många som visserligen accepterar rätten till självförsvar men som ifrågasätter användande av militära maktmedel. Det vill säga, Israel har rätt att försvara sig men bör inte göra det med våld eftersom detta våld blir oproportionerligt när det får verkan i form av mänskliga och materiella förluster.
I en debatt som jag hade med vänsterpartiets Alice Åström, som erkände Israels rätt till självförsvar, i Studio Ett var det uppenbart hur svårt det är för denna åsiktsriktning att klargöra vad som är proportionerligt och inte proportionerligt. Är proportionalitet att man får skjuta tillbaka lika mycket eller tillåter den att man syftar till att slå ut den fiende som skjuter raketer mot städer i norra Israel?
Skall proportionaliteten mätas mot kidnappningen av två soldater eller mot det faktum att Hizbollah i södra Libanon förfogar över raketer och missiler som kan nå i stort sett alla stora befolkningscentra i Israel och att man aktivt säger sig vilja använda denna arsenal när man är militärt redo att stå emot Israel? Inför ett hot som är existensiellt finns det inget enkelt svar på vad som är proportionalitet. Det innebär å andra sidan inte att man ska bortse från kravet på proportionalitet.
Har Israel skapat en utveckling som man genom attackerna mot Hizbollah inte kan kontrollera? Ja, det är säkert så, av det enkla skälet att ett krig och dess utfall kan man inte kontrollera. Risken, om inte Libanon och FN nu gemensamt stationerar militär trupp i södra Libanon, är att Israel fastnar med stora trupper i en lång och utnötande konflikt där man blir mer och mer sårbar ju mer tiden går, utan att man når målet att slå ut Hizbollah.
Det är uppenbart att Hizbollah, i alla fall i nuläget, har stärkts genom kriget och vunnit ett bredare stöd. Det synes också som att den israeliska armén har underskattat uppgiften och Hizbollahs militära förmåga, liksom svårigheterna att bedriva krig i ett land av civila.
Det faktum att Hizbollah har visat sig militärt starkare än vad man troligtvis trodde understryker å andra sidan att hotet från södra Libanon mot Israel var större än man trodde. Och det är inget hot som vi kan jämföra med den avskräckning som präglade det kalla kriget och Europas gränser. Även om Warszawa-pakten och Sovjet rustade för att kunna bedriva krig var det inte ett uttalat mål att förgöra motståndarna och det fanns heller ingen offerideologi som motiverade soldater och militära ledningar att dö i kampen.
== Hizbollahs raketer inte försvar ==
Hizbollah har inte rustat för att kunna försvara sig utan för att kunna utöva sin militära förmåga riktat mot Israel. Den som förnekar detta bortser från vad rörelsens egna företrädare säger och har sagt liksom hur man de facto har agerat. Och det har inte Israel råd att göra.
Det finns ingen tvekan om att så länge Hizbollah som en stat i staten dominerar södra Libanon och i ord och handling bekämpar Israel så kommer Israel ha en rätt till självförsvar som få ifrågasätter. Så länge Hamas både hotar att Israels existens och tillåter terror och raketbeskjutning från det palestinska området kommer förverkligandet av en palestinsk stat vara avlägsen. Ingen stat kan tillåta en annan stat att vara ett hot mot den egna statens existens. Det kan inte Sverige, inte USA och inte Frankrike. Antingen griper det internationella samfundet in och avbryter hotet eller så tvingas varje lands ledning att hävda sina medborgares liv.
Det vi nu ser i södra Libanon är verkligheten av den gamla devisen att varje land har en armé, sin egen eller någon annans. Eftersom den libanesiska regeringen inte har kunnat eller velat upprätthålla en territoriell kontroll över södra Libanons Hizbollah-dominerade områden måste det nu ankomma på det internationella samfundet att hjälpa den libanesiska regeringen att upprätta en sådan ordning.
== Kommer FN kunna mobilisera tillräcklig militär trupp? ==
Det ställer stora krav på omfattningen av en internationell trupp, på dess mandat och på att omvärlden i bred bemärkelse agerar för att detta mandat också måste accepteras av Hizbollah.
Det vi då ser är att tillgången till militär trupp som med kort varsel snabbt kan sättas in är begränsad i alla fall vad gäller EU-länder. Storbritannien är engagerat i stor skala redan i Irak och i Afghanistan. Frankrike har möjlighet att bidra med närmare 5000 man. Tyskland har små resurser utöver den uppgift man genomför i Afghanistan. Sverige har trots allmänt villiga utrop i praktiken mycket små möjligheter att bidra med något annat än flottförband, vi har i dag knappt 1000 personer ute i internationell tjänstgöring http://www.mil.se/int/article.php?id=271 och det är i stort sett vad Sverige orkar med när det gäller markförband, tack vare socialdemokraternas samarbete med vänsterpartiet vid försvarsbeslutet. När det gäller övriga EU-länder finns det en tvekan att uppge vad man kan bidra med liksom en tendens att föredra att sända flyg- eller flottförband snarare än markförband.
Och där ser vi tyvärr ett gap mellan EU´s förmåga att agera och viljan att kunna ha inflytande på utvecklingen. Kan man inte bidra med så mycket internationell trupp att man kan stödja libanesiska reservistförband som nu inkallas och säkra att Hizbollah inte kan använda ett eld-upphör till ny styrkeuppbyggnad kommer man inte kunna driva igenom ett långvarigt eld- upphör.
Och det vore en tragedi för människorna i Libanon liksom i Israel och en grund för fortsatt konflikt av det slag som vi nu ser prov på. Om det är svårt att se hur Israel borde och inte borde ha agerat är det lätt att se hur Europa borde ha agerat under de gångna åren och hur man bör göra nu.
Det eld-upphör som nu inträtt innebär inte att FN och det internationella samfundet har lyckats med att få stopp på striderna. Det har man gjort först när man undanröjt de hot utanför statlig kontroll som Israel måste försvara sig mot. Det kommer att kräva mycket stora markförband tillsammans med en målmedvetenhet från libanesisk sida att återupprätta kontrollen över sitt eget territorium. Det kommer också att ställa krav på ett hårt internationellt tryck på Iran och Syrien att inte fortsätta att stödja och upprusta Hizbollah.
Det kräver framförallt en strategi bland demokratiska länder för hur man möter en totalitär islamism som finns representerad i Mellersta Österns diktaturer och terrorrörelser och i våra egna samhällen. I all sin enkelhet måste den strategin bygga på att man värnar demokratin både i ord och i handling och markerar mot diktaturens ideal på motsvarande sätt, oavsett om den kommer till uttryck i regimer eller i terrorrörelser. Det ställer nya krav på svensk utrikespolitik, krav som socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet inte kan leva upp till.
Hälsningar,
Gunnar