Ekonomisk politik måste klara parlamentarisk prövning

Så blir det ett extraval men i Grekland. I sak utlöst på grund av svårigheten att finna den kvalificerade majoriteten i parlamentet för landets president men i grunden utlöst på grund av den ekonomiska krisen och det politiska landskapets populistiska utveckling. Grekland är ett land med tomma lador, om uttrycket får lånas från den nyanserade ekonomiska analys som Magdalena Andersson använt sig av.

Likväl är det många som vill lösa problemet med de tomma ladorna med att låna ännu mer på tomheten. Inte minst om man löser ekonomiska krönikörers hyllningar till Keynes, i tron att de upptäckt något nytt eller unikt när de i själva verket missat ett antal andra ekonomiska analyser, tycks tron på att ökade utgifter löser det mesta vara stark.

 

Det kan vara värt att understryka att Greklands ekonomiska bekymmer inte bottnar i att man har haft parlamentariskt svaga regeringar utan på grund av att man till för bara några år sedan fört en svag och ansvarslös ekonomisk politik. På grund av att båda sidorna i politiken, i varierande grad men likväl, har stött denna politik har någon motkraft inte funnits. Under årtionden sköt man de ekonomiska problemen åt sidan till förmån för ökade underskott och ökad upplåning. Istället för strukturella reformer lånade man, trodde man, bort behovet av reformer genom att skuldsätta sig mer och mer.

 

Hade stora underskott lett till ekonomisk tillväxt hade Grekland inte haft några problem. Det gäller också alla de andra underskottsländerna. Men underskott, stora skulder och växande upplåning slår ut investeringar och undergräver, ju osäkrare framtiden är, efterfrågan i en ekonomi. Och till slut finns det inga pengar kvar och inga som vill låna till de utgifter man inte längre har råd med.

 

Nu vill det vänsterradikala partiet Syriza, som är det andra största partiet återgå till den ekonomiska politik som tömde ladorna. Och det låter för många greker lockande. Dagens ekonomiska problem förskjuts till morgondagen, säger någon, tror den andre och hoppas den tredje. Men så är det inte. Det finns ingen mer akut och drakonisk åtstramning som kan drabba ett samhälle och en ekonomi än den som följer av att man inte längre har pengar till utgifterna.

 

Det hade varit bättre om ansvarslösa regeringar hade mötts av en stark motkraft i det grekiska parlamentet istället för att ökade utgifter hade gått igenom utan vidare. Ekonomisk politik och budgetpolitik står inte för sig själv utan lägger grunden för ett samhälles ekonomiska, sociala och politiska utveckling. Utan någon jämförelse med Grekland kan det vara värt att rent allmänt påminna om vikten av att ekonomisk politik formas utifrån en parlamentarisk prövning där opposition är en motkraft.