Våldet och motsättningarna i Egypten är en avspegling av de många konflikter som präglar Mellersta Östern. Och dessa konflikter har litet eller inget att göra med det som ofta brukar benämnas Mellersta Östernkonflikten. Men de har en dimension som kan destabilisera regionen i sin helhet och som sträcker sig långt bortom den.
Det våld och den brutalitet som den egyptiska regimen har använt mot sina egna medborgare kommer inte föra landet närmare demokrati och stabilitet. Tvärtom föds nu mer våld som i sin tur legitimerar våldet som politiskt medel före demokratins.
Militärens och många civilas ovilja att acceptera den valde presidenten Mursis styre beror ytterst på det Muslimska brödraskapets ovilja att acceptera annan lag och annan politik än som följer av sharia och doktrinär religiös tro. Medan Mursi var på väg att reducera demokratin och det sekulära rättssamhället har militären nu genom sitt omfattande och dödande våld gett en ursäkt till dem som inte vill acceptera demokrati eller sekulär stat. Det är en religionskonflikt som i olika former löper igenom denna del av den muslimska världen.
Den har i alla första hand att göra med synen på religionens roll i samhället och utrymmet för annat än det religiöst förankrade. Islam har i sitt ursprung ingen åtskillnad mellan religionen och staten. Och paradoxalt nog, när staten var muslimsk var islam mer tolerant mot andra. Men när staten har varit sekulär har islamska rörelser utvecklat en religiös och politisk tro som inte tillåter något annat än det muslimskt förankrade. Och det innebär en motsatsställning till demokratin som ger andra utrymme och rätten till att forma sina liv till alla.
Mursis bristande respekt för demokrati och sekulär lagstiftning urholkade förtroendet för honom bland alla dem som vill se det moderna Egypten som en del av en globaliserad värld. Militärens maktövertagande underminerade förtroendet för demokratin och våldet och massdödandet eliminerade förtroendet för en fredlig process mot demokrati.
Nu står Egypten inför det som kan bli ett inbördeskrig och som ytterst handlar om religionen mot det sekulära, inte om den muslimska tron som sådan.
Motsvarande mönster la grunden för det mänskliga och moraliska sönderfall av Syrien som vi nu ser. I Libanon har Hizbollahs maktanspråk underminerat den långvariga maktdelning mellan olika grupper som gett landet dess öppenhet och identitet. I Iran har de religiösa styrkegrupperna tagit ett skoningslöst grepp över varje del av samhället som inte är för ett absolutistiskt religiöst styre. Den långvariga konflikten mellan islamister och militär i Algeriet är ytterligare ett exempel, Somalias sönderfall ett annat.
Till detta ser vi i denna region också hur motsättningarna mellan religionens dominans och den sekulära samhällssynen lätt kläs i ett mönster av Shia och Sunni samtidigt som extrema grupper från båda håll förenas i kampen mot dem som vill se ett samhälle som är vidare och mer tolerant än religionen.
Det vi nu ser kan bli motsvarighet till det trettioåriga krig som plågade Europa. Där var religionsmotsättningarna drivande men följde också ett mönster av en konflikt mellan sekulär maktutövning kontra religiös dominans. I Syrien har vi redan inbördeskriget. I Irak är det detta som de många bombdåden handlar om, med Iran som en destruktiv kraft i landet. I Libanon har motsättningarna nästintill blivit lika institutionaliserade som maktdelningen tidigare var. I Algeriet har militären med brutala metoder bekämpat islamisters valsegrar och krav på makt. I Libyen präglar denna konflikt landets olika regioner. I Saudiarabien vill kungamakt värna sig mot det religiösa absolutistiska krav.
Den politiska struktur och de länder som formades efter första världskriget följde de europeiska stormakternas mönster och la grunden för de motsättningar vi nu ser. För länder som Egypten handlar det om att bejaka en globaliserad värld eller vända sig tillbaka till en annan tid. Egypten är genom sin storlek, sin strategiska betydelse genom Suezkanalen och närheten till Europa annorlunda och viktigare än andra av arabvärldens länder.
Här är inflytandet från världen utanför större och här påverkar man världen omkring sig. Europa och EU måste använda sina medel och förutsättningar för att sätta gränser för militärens makt och lägga grunden för de processer som kan förena olika riktningar inom demokratins ramverk. Det var svårt innan och har blivit svårare genom militärens brutalitet och medvetna dödande. Men det som sker i Egypten kan påverka en hel region och världen utanför. Och Egypten är för stort och för nära för att bortse från omvärlden krav om man vill vara en del av den värld som den unga generationen vill tillhöra och ekonomin behöver.