Det är inte fel att den svenska regeringen besöker Iran. Det är rätt och rimligt att den svenska regeringen besöker länder som vi har diplomatiska relationer med. Utökad handel och kontakter är långsiktigt en väg mot ett öppnare samhälle, även när det gäller brutala diktaturer. Diplomatiska kontakter och handel underlättar oftast för dem som vill en annan och bättre samhällsordning.
Men samtidigt bör regeringsbesök vara ett uttryck för en politisk vilja, prioritering och präglas av ett tydligt politiskt budskap. Utifrån detta är det udda att de länder som den rödgröna regeringen prioriterat i Mellanöstern är de – Saudiarabien och nu Iran – som står för det mest brutala och dogmatiskt förankrade förtrycket av människors rättigheter och av kvinnor. Det är dessa regimer som man inför omvärlden demonstrerar att man vill utveckla samarbete med. Och det är i samtal med dessa regimers företrädare som man lovordar samarbete och ger beröm för utvecklingen av mänskliga rättigheter. Det är att sjunga på diktaturens toner.
I Saudiarabien sa Stefan Löfven försonande att vi även i Sverige har hinder för jämställdheten, som om ett absolut förtryck av kvinnor som andra klassens medborgare kan relativiseras till hur arbetstimmar, föräldraledighet och deltidsarbete utvecklas. Det är att säga till diktaturen att deras förtryck av kvinnor inte skiljer sig från de brister som vi har i svensk jämställdhet. Och det är att svika de kvinnor som förnedras av förtrycket.
Och nu i Iran gick besöken till olika Potemkinkulisser där kvinnors inflytande diskuterades. Det är även detta att sjunga med i diktaturens toner för i det iranska samhället är inflytande för kvinnor som något som utgår från att man saknar självständiga fri- och rättigheter, där kvinnor grundlagsenligt inte har några rättigheter, men där regimen däremot just därför kan tänkas lyssna på vad gruppen kvinnor kan förväntas ha för gemensam uppfattning. Det är underordningen av kvinnor i samhället som de svenska regeringsföreträdarna var med och lyfte fram som intressanta steg för att öka kvinnors inflytande.
Kvinnor i Iran är utsatta för en fullständig diskriminering i all lagstiftning, framförallt i den straffrättsliga och i familjerätten men självfallet också i de mer grundläggande frågorna om rättigheter och friheter i allmänhet. Det är kvinnors rättigheter som bör hävdas istället för att applådera regimens försök att visa att man försöker lyssna till kvinnor som grupp. Det är genant att den svenska regeringen i sin naivitet eller godtrogenhet gör sig till en del av den iranska regimens budskap.
Iran är ett av de tre länder i världen som har flest avrättningar och som tillämpar dödsstraffet efter godtyckliga och rättslösa rättegångar, föregångna av tortyr och förnedring, där vanliga brott, gudsfientlighet eller homosexualitet, liksom kvinnors brott mot män kan leda till dödstraff. Det är ett land som bekämpar yttrandefrihet och som är en diktatur av brutalt slag. Den iranska regimen finansierar terrorism och bidrar till den ständiga krigföringen mot Israel, som man hotar att utplåna med de missiler man nu bygger.
I regeringens pressmeddelande står det att ”Goda kontakter är särskilt viktigt nu när Sverige har tagit plats i FN:s säkerhetsråd. Sverige och Iran har nära band, också genom den stora iranska diasporan i Sverige.” Det finns något oroväckaden med den formuleringen. Den stora majoriteten iranier som bor i Sverige gör det för att de flytt förtryck, hot om döden eller fängelse. Det faktumet innebär inte per automatik att Sverige ska ha nära band till den iranska regimen.
Det är tvärtom så att iranierna i Sverige har flytt från regimens dödliga förtryck och är allt annat än en länk till regimen. Regimen jagar dem i själva verket fortfarande, även i Sverige. Sveriges regering bör stå på deras sida, inte ge bilden av att den iranska regimen är deras företrädare.
En av de iranier som fram till förra året bodde i Sverige är Ahmadreza Djalali. Han är läkare med permanent uppehållstillstånd i Sverige och forskare i katastrofmedicin vid Karolinska Institutet. Han har suttit fängslad i Iran utan rättegång sedan förra året och har under den tiden utsatts för en inhuman behandling och månader av isoleringscell. I veckan larmade Amnesty International om att han i denna stund riskerar dödsstraff.
Listan över den iranska regimens brott mot mänskliga rättigheter är lång. Det är ett av de länder i världen där flest människor, baserat på godtyckliga rättegångar, avrättas varje år, och där antalet dödsstraff dessutom har ökat dramatiskt. De senaste offentliga siffrorna var från 2015 då minst 977 människor dömdes till döden – vilket var en ökning med 234 avrättningar från året innan. Iran är också ett av få länder där även barn kan dömas till döden liksom där homosexuella i enlighet med Sharialagarna riskerar dödsstraff.
I Iran lever kvinnor som sagt som andra klassens medborgare, eller snarare som sina mäns underordnade. För att få tillgång till ID-handlingar krävs tillåtelse av en manlig släkting och detsamma gäller rätten att lämna landet. Inom högre utbildning stängs allt fler kurser för kvinnor, framförallt ämnen inom teknologi och fysik. Det är enligt lag förbjudet för kvinnor att visa sitt hår över överträdelser riskerar att bestraffas hårt.
Vid ett besök i ett land som Iran bör man vara tydlig med var man står. Man ska inte spela med i regimens propagandaspel. Man ska inte acceptera de utgångspunkter som regimen har för att kvinnor inte ska ha rättigheter utan bara ett begränsat inflytande som grupp. Man ska våga tala om att regimens förtryck och förakt för mänskliga fri- och rättigheter är ett hinder för landets utveckling.
Och till slut, man bör inte acceptera den iranska regimens hat mot Israel. Det vore på sin plats att Löfven klargör att Israel skiljer sig från Iran och andra av sina grannar genom demokrati, rättsstat och lika rättigheter för sina medborgare. En regering som flörtar med diktaturerna och fokuserar sin kritik mot demokratin gynnar vare sig jämställdhet, tolerans, demokrati, rättsstat eller fred.
Det är genant att regeringen väljer eftergivenhet mot förtryckarna och fientlighet mot den ensamma och hotade demokratiska staten. Det är i sig ett budskap som inte gynnar freden. Man måste kunna besöka ett land utan att låta eftergivenhet mot regimen styra budskapet. Sverige bör stå på demokratins sida, oavsett vilket land man besöker.