Hoppa till innehåll

Efteråt är det försent

  • av

SvD Ledare, publicerad 18 april 2022

Den finska regeringens beslutsamhet och samspelet med den svenska synes nu leda till att de båda länderna samtidigt ansöker om medlemskap i Nato till toppmötet i Madrid i slutet av juni. Det är så fall en glädjande och viktig accelerering av en för Sveriges del stapplande och förvirrad debatt som redan från början borde präglats av det allvar som en avgörande fråga om nationell säkerhet kräver.

Den tveksamhet och ständigt dåliga tajming som länge präglat svensk säkerhets- och försvarspolitik gör dock att det finns all anledning att inse att frågan inte är klar förrän den svenska ansökan faktiskt ligger på bordet i Madrid.

Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken har en lång historia av förseningar. Inför andra världskriget hade vi nedrustat innan Hitler kom till makten. Under kriget upprustade vi så att försvaret några år efter kriget nådde den styrka som vi hade behövt när det inleddes.

Frågan om neutralitetspolitikens förtjänster har den med väldig historisk eftersläpning romantiserats utifrån den roll den kom att spela under Napoleonkrigens slutskede för två hundra år sedan. Från andra världskriget och framåt är det svårt att säga att neutralitetspolitik tjänat Norden och Östersjöområdet väl. Polen, Danmark, Norge och Finland och de tre baltiska republikerna attackerades. Sverige klarade sig helskinnat, men inte genom neutralitetspolitik utan genom eftergiftspolitik.

Efter andra världskriget gav Nato stabilitet åt hela Europa. Nato tjänade Danmark, Norge, Finland, och Sverige, väl. Under 1970-talet påbörjade vi en nedrustning som bröt mot den upprustning som då tog full fart i Sovjetunionen med fullt genomslag under 1980- talet. När Sovjetunionen, för att kunna hota Europa med kärnvapen utan att hota USA, placerade ut medeldistansrobotar i Östra Europa – blev Socialdemokraternas linje att emotsätta sig Natoländernas utplacering av medeldistansrobotar. Inte att kräva att de sovjetiska kärnvapnen skulle dras tillbaka.

Sverige förespråkade i stället vad som kallades en ”gemensam säkerhet” med de kommunistiska diktaturerna. Den skulle bygga på att man respekterade varandras politiska system. Den som kritiserade dåvarande S-linjen blev utskälld och attackerad av socialdemokraternas ledande utrikespolitiska företrädare. Något som också drabbade undertecknad när jag i riksdagen krävde att vi skulle stödja balternas frihetskamp.

När sedan den europeiska kommunismen imploderade fanns varken Vänsterpartiets broderpartier kvar eller den ”gemensamma säkerhetens” diktaturregimer på plats. De kommunistiska satelliterna hade ersatts av suveräna stater med demokratiska regeringar som inte såg någon som helst gemensam säkerhet med Ryssland, bara i en försvarsallians som Nato.

S varnade också med skärpa för att ett svenskt EU-medlemskap skulle underminera vår neutralitetspolitik. Därför motsatte man sig senare under medlemskapsprocessen den så kallade solidaritetsklausul som man i dag, 30 år senare, har åberopat som alternativ till Natomedlemskap.

I början på 2000-talet, när Putin hade inlett den ryska despotins utrensningar och upprustning valde regeringen Persson att nedrusta. Man lekte också med tanken att man i en tid av evig fred skulle avveckla försvarsdepartementet. Även alliansregeringen bidrog till de låga försvarsanslagen.

Inför valet 2010 gick S tillsammans med V och MP, dessa säkerhetspolitikens garanter för verklighetsflykt, till val på att Sverige skulle kräva att amerikansk trupp utanför USA skulle tas hem och alla baser överges.

Det var två år efter att Ryssland 2008 invaderat och ockuperat delar av Georgien, börjat ställa krav på Ukrainas framtida politik, hotat de baltiska länderna med vapenmakt och ekonomiska blockader samt förstärkt sin truppnärvaro i Moldavien och Armenien.

Men Socialdemokraterna ville trots detta gå till val på att amerikansk trupp i Europa, på demokratiska länders begäran, skulle avvecklas. Det hade gjort Europa i dag prisgivet till Putins våldsregim.

Efter att Ryssland invaderat även Ukraina 2014 blev Sveriges linje att gradvis förstärka försvaret. Men inte med mer än att vi 2018 avdelade en ännu lägre andel av BNP till försvaret än 2014.

Den ryska upprustningen följde liksom aggressionen mot andra en annan tidtabell. Med början i Tjetjenien för att säkra Putins maktövertagande, och vidare i Moldavien och Georgien. Och sedan invasionen av Ukraina 2014.

Först i försvarsbeslutet 2020 kom ett beslut om att nå den historiskt låga men likväl högre nivån 1,5 procent av BNP som Göran Perssons nedrustning pressat ner försvarsanslagen till 2005. Men målgången skulle nås först fem år senare, det vill säga 2025.

Den 24 februari i år, alltså tre år innan försvaret skulle nå den låga nivå vi hade 2005, inledde Ryssland det storskaliga krig präglat av terrorbombningar och krigsförbrytelser som vi nu ser utspelas. Det är nu försvaret borde haft sin fulla styrka, liksom det är nu Sverige borde ha varit med i Nato.

Efter fyra veckors krig i Europa samlade sig regeringen till att ändå öka försvarsutgifterna till 2,0 procent av BNP. Det betyder att försvaret om ett antal år efter att kriget brutit ut, kommer att ha den styrka det borde ha haft nu.

Samtidigt säger fortfarande åtskilliga socialdemokrater nu, när ett fullskaligt krig brutit ut och hotbilden även gäller oss, att vi inte får hasta. Inom socialdemokratin och i den samlade vänstern har många röster höjts för att vi inte får låta Finland förleda oss.

Man menar på fullt allvar att ett medlemskap som ger säkerhetsgarantier kräver ännu mer analys. Enbart under det senaste decenniet har vi gjort två utredningar samtidigt som utvecklingen i närområdet har gjort analysen åt oss.

Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken lider sedan länge av försenade beslut och dålig tajming.

Men när det gäller frågan om Nato hjälper inte eftertankens ständigt återkommande ursäkter. Det finns i Natofrågan bara en tajming som bör gälla.

Vi bör gå med innan. Inte efter.

Gunnar Hökmark