På onsdag svärs en ny president in i USA. Det är med en lättnadens suck, både i omvärlden och i det amerikanska samhället. Omvärlden ser med Joe Biden fram emot en förutsebar amerikansk president som utvecklar vänskap med sina allierade och står fast mot demokratins fiender. I USA finns det långt in i republikanska kretsar en lättnad över att kunna lämna epoken Trump.
Det arv Trump lämnar efter sig är ett land i oro och motsättningar, där stormningen av kongressen visar att det knappast var lag och ordning Trump lyckades uppnå.
- Runt om i landet en oro för upplopp och väpnade attentat i delstaterna, ökade rasmotsättningar, kravaller och våld. Den som menade att Trump med sina ord om motsättningar och förakt skulle skapa ordning och reda i USA har fått se motsatsen.
- En ekonomi som haltar sig fram med rekordstort budgetunderskott som kommer att vara en osäkerhetsfaktor för lång tid framöver. Eftersatta infrastrukturinvesteringar och låg utbildningskvalitet utom vid stjärnuniversiteten. Ett
- En utrikespolitik i kaos. Kina-politiken har lett till att Kina har gått in där USA gått ur, våldsamma retoriska attacker och hot har inte följts av någon ordnad handelspolitik utan snarare av kaos vad gäller relationer och dessutom ett ökat handelsunderskott. En Koreapolitik fylld av utfall och sedan aningslöst smicker med resultatet att Nordkorea känner sig säkrare än någonsin.
- Nöjda despoter som strukits medhårs och nu på slutet efter stormningen av kongressen kan le åt ett USA som vill vara modell för andra. En tystnad och undergivenhet till Ryssland som återstår att förklara, och kommer att få fortsatt uppmärksamhet. En handelspolitik som bara gett oordning.
- Återkommande utfall mot allierade och vänner på grunder som ingen kunnat förstå annat än som en primitiv vilja att försöka härska gentemot andra genom att söndra.
- Ett antal fredsavtal i Mellanöstern som förvisso kommit till genom amerikanska påtryckningar men blivit möjliga inte genom förtroende för USA utan på grund av rädslan för Iran och osäkerheten om den framtida amerikansk närvaron.
Trump har devalverat USA som demokrati, stormakt och som ledande världsekonomi.
Nu är den stora frågan för Europas del hur relationerna mellan USA och EU kan återupprättas och än viktigare utvecklas. Det räcker nämligen inte för EU och Europa att ha goda relationer med den amerikanska administrationen under de kommande fyra åren. Vi måste utveckla goda relationer som går i båda riktningarna och som tar sikte på USA efter Biden. Europa måste då framstå som en inte bara god vän utan som en stark partner.
Enkelt uttryckt behöver Europa USA för att kunna hantera Ryssland samtidigt som USA behöver Europa för att kunna möta den globala utmaning som ett allt starkare Kina innebär. Det kommer inte att räcka att vara en stark partner i den ena ändan av den transatlantiska länken. Vi måste vara starka partners till varandra globalt.
Detta globala perspektiv måste vara viktigare i de amerikanskeuropeiska relationerna än förhandlingarna om frågor USA och EU emellan. Det är inte Europas intressen gentemot USA som blir det viktiga om vi vill etablera ett långsiktigt och förankrat samarbete utan våra gemensamma intressen att värna säkerhet, demokrati, global handel, mänskliga rättigheter och en stabil internationell rättsordning.
Fråga inte vad USA kan göra för oss utan vad USA och EU kan göra för varandra bör vara det nya ledmotivet. Annars riskerar åren med Biden att bli en parentes i en mer långvarig utveckling av amerikansk utrikespolitik som tog sin början innan Trump.
Europa måste visa styrka och att vi har en strategisk kapacitet. Det innebär att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste diskuteras inte bara utifrån sina former utan utifrån de resultat den måste uppnå.
Europeisk grannskapspolitik måste få skärpa och beslutsamhet. Det gäller i första hand utvidgningspolitiken vad gäller länderna på Västra Balkan. Serbien måste möta tydliga krav att orientera sig emot Europas demokratier och inte den ryska despotin och plutokratin.
Östra partnerskapspolitiken måste få ett nytt momentum med sikte på Ukraina, Moldavien och Georgien, förenat med ett starkt stöd till demokratirörelsen i Belarus. Handels- och investeringsavtal måste förverkligas och fördjupas. Gemensam brottsbekämpning måste bli verklighet. Strävan bör vara att utveckla ett samarbete för studenter som ger Erasmusprogrammets fördelar. Kampen mot cyberattacker från aktörer i dessa länder måste bli dessa regeringars prioriterade uppgifter.
EU måste lägga fast en Rysslandspolitik som är öppen men fast. Vill Ryssland normalisera förbindelser med Europa måste man normalisera sin egen förhållning till internationella lagar och avtal. NordStream II bör läggas i träda tills Ryssland visar att man respekterar internationell rätt, som är grunden för att Nordstream II kan byggas, och europeisk konkurrenspolitik. EU måste kunna fatta beslut om politiska uttalanden och sanktioner på basis av kvalificerad majoritet.
Afrika – politiken måste både möta kinesisk påtryckningspolitik och behovet av en ekonomisk utveckling i Afrika. Frihandelsavtal av olika slag och ett närmare samarbete kring investeringar och utvecklingen av afrikanska marknader.
EU måste utveckla sin försvarspolitik och den egna militära förmågan.En gemensam försvarspolitik som fördjupar det försvarsindustriella samarbetet bör ske med öppenhet och för att stärka kapacitet i Europa, inte exkludera det som inte är europeiskt. EU´s insatsgrupper måste finnas i beredskap inte bara på papperet utan i övad verklighet. Det måste också finnas en strategisk vilja att använda dem i fredsskapande åtgärder. De bör också kunna användas för att markera europeisk militär närvaro i medlemsländer som är försvarspolitiskt utsatta.
Natos europeiska ben måste bli starkare genom högre försvarsanslag och genom att länder som Sverige och Finland utnyttjar sina Nato-optioner till medlemskap.
EU och USA bör tillsammans utveckla en Kina-politik som andra fria länder och marknadsekonomier kan samla sig bakom. Det är genom att den fria världen visar sin ekonomiska kraft som det kan bli möjligt att få Kina att som partner i den globala ekonomin respektera grundläggande regler och inte blanda samman handel med politiska hot eller säkerhetspolitiska strategier riktade mot andra länder. Det hade varit bättre för EU, för USA och för Biden om EU´s investeringsavtal med Kina hade väntat till den nya administrationen och på den koordinering som det hade möjliggjort. Nu får EU och USA lägga sina respektive avtal med Kina som grund för fortsatta gemensamma förhandlingar med Kina. Det bör bland annat innebära att Kina måste i handling respektera internationella regler för handel som de kommer till uttryck genom WTO.
Den nya administrationen i Washington måste få tid på sig att utveckla en konstruktiv politik vad gäller Kuba, Taiwan och Iran. Det är inte i första hand europeiska uppfattningar som ska stå emot amerikanska utan istället en strävan efter att utveckla ett gemensamt förhållningssätt .
Frågan om att digitala skatter, som slår mot de stora amerikanska high-techföretagen måste läggas på is tills det finns en gemensam OECD-hållning till beskattning av globala företag och digitala tjänster.
NordStream II bör av respekt till europeisk lagstiftning och med hänsyn till Rysslands ovilja att acceptera internationella spelregler vänta tills Ryssland genom egen handling visar man är berett att acceptera internationella avtal.
Transatlantisk handel bör stimuleras i ett första steg genom en ömsesidig reduktion och avveckling av tullar. Det bör följas av framtida fortsatta förhandlingar om fördjupade handelsavtal och investeringsavtal. Tillsammans med andra länder i den fria världen bör EU och USA sätta en agenda för utvecklingen av den globala handelns villkor och förutsättningar.
Den globala klimatagendan bör formas av EU och USA gemensamt, som de stora ekonomier och innovativa ekonomier de är.
För att vi långsiktigt även efter Bidens kommande fyra år ska kunna fördjupa och utveckla de transatlantiska relationerna krävs att EU kan forma en global agenda där vi är en tillgång för USA och USA en tillgång för Europa. Vi bör sträva efter att utveckla de gemensamma intressena snarare än att nu med en ny president tro oss kunna lösa de bilaterala motsättningarna.
EU måste hantera Ukraina, bidra till att frågorna om Taiwan, Kuba och Iran, där Trump gjort sitt bästa för att försvåra för Biden, kan lösas. EU måste utveckla en styrka för att vara en geopolitisk kraft. Europa måste tänka och agera globalt, och inte främst bilateralt, för att tillsammans med och inte gentemot USA utveckla en världsordning som kan vinna brett stöd världen över.
Tiden med Biden erbjuder stora möjligheter vad gäller samarbetet mellan USA och EU men tiden efter Biden kräver än mer fokus och ansträngningar på hur vi gemensamt bidrar till den globala utvecklingen.