Det blev Prigozjin som vågade skjuta det första skottet mot diktatorn. Nu är diktaturens magik bruten. En hel värld och hela Ryssland har sett att Putin inte har den kontroll som en diktator måste ha för att överleva som diktator. I spåren av det väpnade upproret, som i grunden är helt unikt, finns nu misstro, bristande respekt och fritt fram för att svika gamla lojaliteter. Den ökade repressionen kommer inte stärka några lojaliteter, bara skapa en växande misstro bland maktens inre cirklar.
Det avgörande och det fundamentala är att det inte finns någon i Putins inre eller yttre kretsar som anser att invasionen av Ukraina var ett klokt beslut, en framgång och en seger för hans ledarskap. Det är ett misslyckande så fundamentalt och omedelbart att det är svårt att se några historiska motsvarigheter. Andra ledare som har förstört sina nationer, deras samhällen och kastat sina länder ut i moralens och ekonomins ruiner har normalt haft initiala framgångar. Putin har bara haft initiala motgångar följda av nya motgångar.
Det är svårt att tänka sig någon som anser att Putin är en bra ledare för Ryssland, att han gjort Ryssland stort och att det är han som kan föra in Ryssland i en bättre framtid. I sak var hans styre ett misslyckande även innan kuppen. Det gällde redan ekonomins nedgång redan innan kriget och det gäller än mer efter alla de förluster som drabbat Ryssland efter det misslyckade kriget som bara har skördat ryska soldaters död.
Efter kuppen är det uppenbart att hans regim inte har mer kontroll än att även den är dödlig, och i det här fallet beroende av medling från en andraklassens diktator i ett litet grannland som Ryssland anser sig vara överstat för. Mer skadskjuten och svag kunde inte Putin visa sig vara inför ett land som drabbats av hans politiska och militära misslyckanden. En inhemsk rysk invasion på väg mot huvudstaden stoppades tack vara ett annat lands diktator eftersom den egna diktatorn inte hade kraften och makten själv.
Prigozjins dagar är sannolikt räknade. Han må befinna sig i formell säkerhet i Belarus men i en stat och en regim är de olika dolda säkerhetsstrukturerna är nära lierade med de ryska som allra minst vill att någon utanför dem vill att en väpnad upprorsmakare ska gå ostraffad. Deras lojalitet är nu inte mot Putin utan mot Maktens upprätthållande. Och Putin har visat sig vara onödig, otillräcklig och svag. För maktens inre cirklar visade det sig att hans svaghet gjorde dem alla sårbara inför en som med rimliga mått kan anses vara en väpnad galning och förbrytare till och med inom ramen för diktaturens egna lagar. Konsekvenserna blir många.
För det första så innebär det väpnade upproret ett slag mot den ryska militärens moral och stridsvilja. Vem och för vad är de man ska offra sina liv när det samtidigt blivit en offentlig sanning att kriget är ett misstag från början till slut? Vem och vilket Ryssland är det man ska slåss för? Och vad är syftet med att erövra ett annat land när man nätt och jämnt kan försvar det egna landet mot dess inre fiender? Vilka generaler känner beslutsamhet och segervittring i ett sådant skede? När den egna försvarsledningen visat sig inte bara inkompetent och svag utan också uppenbart avslöjats som maktlös när en legohär vände sig mot dem? Och vilka soldater vill offra sina liv för vad? Ukrainas möjligheter att nu utveckla den inledda offensiven till större framgångar är nu mycket stora.
För det andra så kommer varje sådan framgång att vara ytterligare en spik i den nuvarande regimens kista. När Krimhalvön på allvar hotas att tas tillbaka av ukrainsk militär blir hela kriget, från 2014 till nu ett enda stort misslyckande som har isolerat Ryssland från världen, gjort grannar till fiender och sänkt den egna ekonomin förutom att det har halverat den egna arméen och sänkt den egna ekonomin. Misslyckandet heter Putin och Putin har som sagt nu visat sig vara så sårbar att han bara kunde räddas genom medling från Belarus.
För det tredje är nu inte bara Putin försvagad utan centrum för den Ryska federationens maktutövning. Försvagat och förnedrad. Det innebär att den gamla konflikten mellan centrum och periferi nu kommer uppstå på nytt. Om Moskva kunde ha intagits av en liten här av legoknektar utan att Rysslands militära förband kunde stoppa dem är Moskva inte längre ett hot utan en belastning för dem som vill utveckla sina regioner. Varför betala tribut till en makt som inte har den makt som man betalar för? Det är sannolikt inte en omedelbar utveckling men den biter sig igenom när motsättningar mellan centrum och periferi uppstår vilket de gör kontinuerligt. Och Ryssland har mycket periferi som dessutom är mycket perifer.
Sibirien eller de nordkaukasiska republikerna är bara några exempel. Det är dessutom i dessa regioner som offren till krigets köttkvarnar har hämtats ifrån, inte från Moskva. Så i ett antal steg kommer vi sannolikt få se växande krav på ökad självständighet som en början på en utveckling där Moskva som centrum försvagas. Det kommer vara en verklighet också för en ny ledning efter Putin.
För det fjärde kommer en ny ledning sannolikt födas i en konflikt mellan olika grupperingar som har sina intressen att värna och skydda. Det innebär en risk för att de mest våldsamma och hårdföra vinner. Mitt i allt detta finns de ryska kärnvapnen som någon måste ha kontroll över och som många kommer att vilja kontrollera. Det är den ryska militärledningens första prioritet och kommer sannolikt vara styrande för den ledning som kommer efter Putin. Den kommer att vara starkt förankrad i den ryska militär som kommer att vilja upprätta sitt anseende vad gäller förmåga och kraft. Kungamakarna kommer att finnas i de stora säkerhetstjänsterna som FSB – som var tveksamma till invasionen – och GRU och där kanske också den nya ledningen finns.
I en tid med konflikt kommer omvärlden leva farligt inför grupperingar som vill visa att dess maktutövning skapar respekt i omvärlden. I en upplösningens tid kommer oordningen vara ett extra hot mot andra länder. Och vilken ordning som faller ut ur oordningen är det ingen som vet men sannolikt är att den nya ordningen inte kommer vara fredens och demokratins ordning. En ledning som behöver återupprätta sin makt genom terror och våldskapital riskerar att göra fler felbedömningar än de som präglar Putins tid, även om man anser att man bränt sig i Ukraina kommer ingen i denna upplösning att ge upp de krav på dominans som man tidigare har stått bakom.
Så Ryssland kommer vara fullt upptaget med Ukraina och sin inre oordning men i den oordningen finns många svårbedömda hot och risker för varje land och nation som råkar vara på fel plats, som det heter. Det gäller hela Östersjöområdet och Nordkalotten. Det gäller inte minst om det finns fraktioner som bekämpar varandra. Våldets logik föder våld liksom krigets logik föder krig. Det är inte freden och demokratins genombrott som nu är att vänta utan konflikternas och uppgörelsernas tid. Freden och demokratin får förhoppningsvis sin chans efter nya misslyckanden.