Efter Österrike – politikens centrum måste ta ansvar

Det verkar för tillfället som mer sannolikt att den gröne Alexander van der Bellen med en liten marginal vinner över nationalisten Norbert Hofer. Under antagandet att en större andel poströster, liksom storstadsröster, går till van der Bellen och inte Hofer för den i dag smala marginalen bli en marginellt större marginal.

En grön kandidat och en nationalistisk kandidat. Ingen av de traditionellt stora partiernas kandidater gick vidare till den slutliga valomgången. En risk för att Österrike får en president, visserligen utan någon egentlig makt men med stor symbolik, som har en direkt invandrarfientlig agenda och som gärna säger ja till frågan om att lämna EU. Och de regeringsbärande partierna och ansvarstagande partierna marginaliserade. Det är inget gott betyg åt hur de har tagit ansvar.

Det är ett mönster som går igen i land efter land. Extremerna vinner terräng när partierna som bär regeringsansvar inte längre förmår skapa tillit och förtroende. Bristen att föra en politik som går bortom löften och in i verkligheten gynnar dem som bara vill löften. Kanske är det för att de etablerade partierna är så fångade av historien, av den mediala agendan eller av egna begränsningar för vad som är politiskt möjligt.

När etablerade partier, som ser sig själva som ansvarstagande, inte förmår ta det ansvar som väljarna kräver av dem växer stödet för dem som inte tar ansvar. Aktivism och överbud förenar populister och deras växande stöd minskar de etablerade partiernas utrymme för att ta just ansvar.

Men oavsett den exakta förklaringen ser vi en utveckling där politikens centrum förlorar förtroende och stöd. Trump i USA, Corbyn i Storbritannien, Le Pen i Frankrike och många fler. I Sverige Sd men också V, liksom identitetspolitikens främsta krafter inom Mp och Fi.

I Sverige förenas dessa partier i sitt motstånd mot EU – Mp har modererat sig i kravet på utträde och centraliserar gärna makt men är emot samarbetet ändå, så som Mp kan – och mot samarbetet med Nato. Även här är Mp tysta eftersom man i regeringsställning inte säger det man vill.

I Sveriges riksdag gör nu uppenbarligen Sd gemensam sak med V om att försena värdlandsavtalet. När det gäller Sveriges säkerhet förenar sig de krafter som på olika sätt har motarbetat och motarbetar svenskt försvar och en säkerhetspolitik i samarbete med varandra. De tar inte ansvar för Sveriges säkerhet. De försöker ta populistiska poänger genom att inte ta ansvar.

Så vad säger oss allt detta. För det första hoppas jag att den gröne kandidaten i Österrike vinner över nationalisten. Inte för att han är bra men för att han inte vill gå emot den samarbetsordning som är Europas chans i att gemensamt ta ansvar gentemot de utmaningar vi har.

För det andra måste politikens krafter i centrum ta fasta på att de är ansvarstagande och ta ansvar. Beskriva verkligheten som de ser den, inte diskutera den utifrån hur media beskriver den. Genomföra de reformer som krävs, inte med små och symbolliknande åtgärder försöka skapa förändring hålla sig framme i mediabilden samtidigt som man låter de stora strukturerna ligga kvar.

Bostadsbristen kommer kvarstå i Sverige om vi inte förmår reformera bostadsmarknaden, oavsett symbolpolitik kring amorteringar som inte ger fler bostäder men som gör det dyrare att skaffa sig bostad. Försvaret kommer förbli försvagat så länge vi inte förmår avdela så mycket av vårt samhälles resurser som försvaret och dess kostnadsutveckling i en växande samhällsekonomi kräver. Polisen kommer inte kunna ta kontroll över utanförskapets områden om den inte får stöd för att ta denna kontroll. Vi kommer inte få en stark Europapolitik om vi inte förmår vinna väljare för att den är en förutsättning för vår trygghet och vår fred liksom för fortsatt välståndsutveckling. Den miljon människor i utanförskap får inte jobb av att statsministern lovar 5000 statliga beredskapsjobb för att få rubriker i tidningarna. Politiken måste utvecklas i centrum, inte i samspel med populismens krafter och måste bygga på en legitimitet som formas av de majoriteter som kan formas.

För det tredje måste politikens centrum visa att man tror på och arbetar för idéer och ideal som inte bara är överlägsna inskränkthetens och populismens utan också är avgörande för den verklighet vi lever i. Inte falla efter för populism och göra den till sin. Populister är alltid bäst på populism. Utan det som är motsatsen till populism. Idéer 0ch ideal som kräver en helhet och som kräver att motsättningar mellan olika politiska mål kan hanteras.

Österrike är ett varningstecken. Inte det första men heller inte det sista. Det vore bra om vi inte väntar till det sista.