Efter decemberöverenskommelsen

Decemberöverenskommelsen skapade en kris för den svenska politikens ansvarstagande krafter. Den orsakades av en regeringskris på grund av en ofullständig och slarvig regeringsbildning som blev till en parlamentarisk kris. Istället för att utifrån grundlagens krav pröva nya regeringsbildningar tvingade Stefan Löfven fram en genväg för att få igenom sin politik även när den saknade parlamentariskt stöd. Istället för att söka majoritetens stöd blev det viktigt att vinna Vänsterpartiets stöd.

Decemberöverenskommelsen är nu historia, kanske objekt för statsvetenskaplig forskning såvida statsvetarkåren inte föredrar att utifrån sina politiska föreställningar fungera som tyckare om dagspolitiken, men har just därför öppnat för en normal politisk logik som ger de traditionella politiska partierna möjligheter om de förmår att ta dem.

Framförallt finns nu en möjlighet att strypa det växande stödet till Sd genom en politisk debatt som fokuserar på de verkliga politiska skiljelinjerna och på skilda förhållningssätt att hantera flyktinginvandringens problem. Sverigedemokraternas utveckling är nämligen inte något som är givet på grund av de utmaningar som invandring innebär och beror inte på växande främlingsfientlighet. Den har snarare berott på den misstro som decemberöverenskommelsen skapade.

Decemberöverenskommelsen syftade till att hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande men gav dem mer syre och tillväxt än någonsin. Bilden av att de traditionella partierna slöt sig samman för att oavsett politikens innehåll stödja en regeringsbildning satte en bild av att Sd var ensamma i opposition mot en politisk klick som kom överens om den ekonomiska politiken men inte ville diskutera problem med invandring och flyktingmottagande.

Den gav inte stabilitet åt svensk politik utan drev fram en vänstervridning av den politiska agendan och av regeringens politik, än mer än vad som var följden av regeringen Löfvens tillträde, farlig för landet och utan stöd i riksdagen. Det blev ytterkantspolitikens agenda som färgade det instabila år som regeringen Löfven nu har bakom sig. Istället för att driva fram en politik som kunde få stöd av en majoritet i riksdagen blev det viktigare att hålla sams med Vänsterpartiet.

Den gav, som vi sett, ingen stabilitet, och hade heller inte framöver gett någon stabilitet eftersom den förändrade de politiska förutsättningar som var Decemberöverenskommelsens utgångspunkt. I bästa fall hade en socialistisk skördetid ersatts av en återställarpolitik i motsatt riktning, i ett värsta fall av åtta års rödgrön politik utan någon parlamentarisk förankring. Mer sannolikt hade den blivit obsolet genom den framväxt som den gett Sd. Någon stabilitet skapades inte genom att låta politiken formas bortom de majoriteter som kan skapas i riksdagen.

Den presenterades som en icke-politisk överenskommelse men präglades av fritt fram för en rödgrön budgetpolitik, och därmed länkade frågor, som låg till vänster om parlamentarisk förankring. Den var inte ett led i svensk konstitutionell tradition som det sades, utan ett sätt att med informella överenskommelser gå runt det som är grundlagens tydliga regler för regeringsbildning. Den skapade ett stort gap mellan väljare och valda. Den motverkade borgerligt samarbete eftersom varje gång ett borgerligt alternativ var framgångsrikt skulle rösterna läggas ner. Den tvingade därmed fram ett indirekt borgerligt försvar för, eller relativisering av, skattehöjningar som skulle komma.

Framförallt skymde den de viktigaste politiska konflikterna kring jobb och tillväxt samtidigt som den blockerade allt för länge en ansvarsfull diskussion om flykting- och invandrarpolitik.

Inget kunde ha gynnat Sd mer än att framstå ensamma som opposition och som de enda som ville diskutera problem med växande flyktinginvandring, som om dessa problem inte skulle kunna vara föremål för ansvarsfull politik. Deras stöd i dag beror på en överenskommelse som gav dem en central position i svensk politik och som dolde politikens verkliga konflikter. Den framtida förmågan att i framtiden regera landet har försvagats snarare än stärkts.

Nu föll överenskommelsen på grund av bristande stöd och legitimitet. En hel del statsvetare förlorade prestige när de argumenterade om den genom löst tyckande istället för saklig statsvetenskaplig analys kring vad grundlagen säger. Sverige förlorade ett viktigt år för att klargöra var politikens verkliga konflikter och motsättningar finns. Men nu har Sd förlorat sin styrkekälla. Det måste användas för att åter uppnå en politisk debatt som sätter politikens huvudalternativ i centrum.

Det mest sorgliga under det år som har gått är inte att det varit en borgerlig budget som legat till grund för den ekonomiska politiken. Tvärtom. Det har som bekant lett till sjunkande arbetslöshet, än högre sysselsättning och en ekonomi som enligt Magdalena Andersson går som på räls, eller är som en Tesla.

Det sorgliga är att Sd kunnat vinna legitimitet och väljarstöd genom decemberöverenskommelsen. Det hoppingivande är att den politiska situation som gav dem syre och tillväxt inte längre råder.

Det har redan lett till att fokus nu börjar flyttas från Sd och invandring i största allmänhet till motsättningarna mellan regering och opposition om hur fler jobb och tillväxt ska kunna uppnås, om bidragsberoende ska minskas eller ökas, och om hur de problem som en omfattande flyktinginvandring ska kunna hanteras.

I alla dessa delar förlorar Sd den möjlighet de har haft under det gångna året eftersom man vare sig har en politik för tillväxt eller för hur man hanterar integrationen av människor i det svenska samhället. Sverigedemokraternas växande stöd bygger nämligen inte på en motsvarande växande främlingsfientlighet utan på en ökad misstro mot de etablerade politiska partierna som fångades in av decemberöverenskommelsen.

Nu krävs en politisk debatt som gör upp med socialdemokratins 1970-tals samhälle, både vad gäller bidragsstruktur, arbetsmarknad, monopolsyn på välfärden och synen på privat företagande och marknadsekonomi. Som visar på hur Europa, EU och Nato kan underlätta för vår möjlighet att lösa problem, hantera svåra utmaningar och skapa ökad säkerhet i en tid av växande osäkerhet. Som i kontrast till de rödgrönas regleringar och statliga styrning utgår från respekten för den enskildes värde, för rättsstatens regler och för det fria och öppna samhället.