Tanken att olika dagstidningar gemensamt ska utveckla en faktakoll glömmer bort att pressfriheten i grunden innebär att ställa olika tolkningar och kritisk granskning mot varandra. Tanken på en övergripande sanningskommission som fäller avgörande vad som är rätt eller fel hör inte den fria pressen till.
Den fria pressen är till just för att tidningar, journalister, redaktionschefer med många fler har rätt att ha olika uppfattningar, och att argumentera för dem och kritisera andra, eftersom det i ett fritt samhälle inte finns någon myndighet som avgör vad som är rätt och fel. I ett fritt samhälle finns det ingen som har makten att bestämma vem som har rätt att ifrågasätta. Vi har alla rätt att ifrågasätta. Det gäller även att ifrågasätta dem som ifrågasätter. Det är den ständiga kritiska granskningen som måste göras, av fakta, av data, av uppfattningar och av maktutövning.
De som hävdar att den fria pressens olika företrädare har rätt bara för att man är en del av en fri press glömmer att poängen är mångfalden – inte den enda sanna uppfattningen – och de gör då samma misstag som Trump och andra när man hävdar att det man inte gillar eller håller med om är fake. Det som är fake avslöjas av fria medier, liksom skiljelinjerna mellan olika uppfattningar om politik eller verklighet tydliggörs. Tanken på att media gemensamt ska slå fast vad som är rätt och fel står i strid med den grundläggande idén om fri media. Det bygger på en förmäten tro att man, på grund av att man företräder ett medium, kan göra det som fria medier just ska ifrågasätta att någon kan göra.
Vi har i själva verket för lite av detta ifrågasättande. Olika medier ifrågasätter sällan varandra och utövar knappast någon kritisk granskning av varandra. Och exemplen på att man som enskilda media ständigt gör misstag och inte kan göra anspråk på en övergripande sanningen är återkommande. Det är som sagt därför vi har mångfalden av fri media för att kompensera för detta. När man säger sig vilja utföra en överordnad faktakoll ska man därför vara försiktig.
När Dagens Nyheter i dag gjorde en så kallad faktakoll på vad Ulf Kristersson sa om debatten om att förbjuda paraboler på 1970-talet kommer man fram till att det är delvis fel:
”DN hittar inte några tydliga exempel på att någon från politiskt håll i riksdagen skulle ha yrkat om att förbjuda parabolantenner under 1970-talet.”
Det är fel. Socialdemokratiska kulturarbetarföreningen förde fram förslaget 1980 och socialdemokratiska kvinnoförbundet föreslog det till partikongressen 1987. Skälet var att människor skulle gå vilse mellan sladdar och satelliter och risken var, som många sa, att människor skulle välja att se på program som de gillade och inte dem som makthavarna ansåg att de skulle se. Debatten inom socialdemokraterna, inom kultursektorn och inte minst inom anhängarna till TV-monopolet var mycket aktiv. Därför blev det för övrigt ett nej till det projekt som kallades Nordsat, som handlade om satellitsändning av samtliga nordiska TV-program till hushållen i Norden.
Frågan om hur man skulle hantera vidaresändning från satelliter liksom vad som skulle gälla för direktsändande satelliter var omfattande. Genom direktsändande satelliter var det möjligt för det enskilda hushållet att med parabol själv ta emot satellitsändningar. Därför diskuterades frågan hur man skulle reglera satellitsändningar i ett antal olika medieutredningar från den tiden, baserat på önskemålen att strypa denna möjlighet. Avsikten var att reglera och hindra vidaresändning från paraboler liksom direkt mottagning.
Detta ska ses mot bakgrund av att socialdemokraterna enträget försvarade radio- och TV-monopolet, som riskerade att undermineras genom satellitsändningar rent allmänt och inte minst genom att nya svenska kanaler skulle sända via satellit från utlandet för att därmed kringgå förbudet mot andra kanaler än monopolets.
Debatten var omfattande och ledde till att socialdemokraterna tvingades backa i hela monopolfrågan. Frågan om parabolerna ska nämligen ses mot det faktum att det var förbjudet att i Sverige vidaresända andra program än Sveriges Televisions. Diskussionen om att förbjuda paraboler handlade om att försvara monopolet. Skälet till att det höll så länge att vi precis hann före Albanien var att socialdemokrater liksom andra under 1960-talet, 1970-talet och ända in i slutet av 1980-talet slog vakt om förbudet mot andra radio- och tv – sändningar än monopolets. Och det var till slut tekniken, i form av parabolerna, som underminerade monopolet – inte förbudsivrarna.
Det var kriminellt med fria medier. Det var visst aktuellt med förbud mot paraboler, lika aktuellt som det var att upprätthålla förbudet mot konkurrerande radio- och tv-sändningar. Det hjälper inte att DN till råga på allt faktakollar genom att kolla med Maj-Britt Theorin, som förde fram förslaget vid S-kongressen 1987 och som nu förnekar det. Det är en usel och vilseledande faktakoll som visar att en fri press är viktigare än förmenta sanningskommissioner.