Det franska presidentvalet visar på en nation i stora ekonomiska och politiska bekymmer men också på en omedelbar risk för europeisk stabilitet. Den frånvaro av reformpolitik som åren med Sarkozy har inneburit måste ställas mot de reformer som Hollande lovar att genomföra och som handlar om kortare arbetstid, lägre pensionsålder och högre utgifter. I ett Europa i kris är detta att medvetet fördjupa krisen.
Socialdemokrater säger gärna att med Hollande skulle Frankrike äntligen få sin andra socialistiska president efter andra världskriget. Men spåren förskräcker. Förra gången det blev en socialistisk president gick han till val på en politik som är mycket lik den som Hollande nu går till val på.
Den gången var löftena att öka de offentliga utgifterna, korta arbetstiden och höja skatterna samt anställa fler i den offentliga sektorn. Det var då som 35-timmarsveckan lanserades som politiskt mål och det var då som grunden lades för att Frankrike har haft underskott i de offentliga finanserna de senaste 30 åren. Då var det Francois Mitterand som 1981 blev Frankrikes president och som inledde en ekonomisk politik präglad av katastrof – växande arbetslöshet, växande underskott och skuldbörda, inflation och flykt av investeringar – i tre års tid innan man vände om politik helt och hållet med den nya finansministern Jacques Delors.
Den arbetslöshet som då skapades har Frankrike oavsett presidenter inte lyckats skaka av sig. Den kortare arbetstiden och låga pensionsåldern sliter man fortfarande med att förändra. Då genomförde en socialistisk president sin ekonomiska politik i ett i övrigt stabilt Europa. Om Hollande kommer till makten är det i ett Europa som är ekonomiskt och finansiellt instabilt och där en ny misstro mot Frankrike kommer att drabba alla, framförallt södra Europas krisekonomier.
Hollande vill sänka pensionsåldern, tillbaka till 60 år. Han vill behålla den kortare arbetstiden. Han vill öka de offentliga utgifterna kraftigt och öka antalet offentlig anställda i ett land som redan har över 5 % i budgetunderskott.
Sarkozy förtjänar kritik för det han inte gjort, och det bör noteras att han har försökt och delvis lyckats kontrollera budgetunderskottet, men den europeiska socialdemokratins tystnad inför en fransk upprepning av Mitterands katastrofpolitik i början på 1980-talet är skamlig. Den kommer att drabba alla de mest utsatta grupperna i Frankrike men också underminera återhämtningspolitiken i hela södra Europa.
Socialdemokratins tystnad inför vad som kan bli en katastrof av grekiska magnituder kan bara förklaras av att man inte ser hotet utan snarare ser Hollandes politik som en väg ut ur krisen. Det säger därmed något om den politik man själva vill föra. Valet på söndag kommer få en stor betydelse för Frankrike och för Europa men också för synen på socialdemokratins förmåga till ansvar.
Gunnar Hökmark Europaparlamentariker (M)