När jag i dag läser Peter Wolodarskis krönika om Jimmy Åkesson, Trump och deras syn på Greta Thunberg slås jag av hur lite debatten om växthuseffekten handlar om växthuseffekten och hur vi ska möta den. Den handlar snarare precis som så många gånger förr i mänsklighetens historia om demoner, skam och ångest, änglar och domedagen.
Det är som en upprepning av medeltidens skräck för helvetet, läran om synden och skammen med sina avlatsbrev och flagellanter som plågade sig själva för förlåtelse, tillsammans med ett förhållningssätt som spanska inkvisitionen mot dem som dristar sig att inte tro, eller tro lite mindre eller annorlunda.
Allra mest handlar debatten om demonerna. Det innebär för svensk del att växthusdebatten liksom snart sagt alla andra frågor kokar ner till Sd och Jimmie Åkesson. Men frågan om hur vi möter växthuseffekten handlar inte om hur illa vi tycker om Åkesson eller hans politik utan om hur vi minskar utsläppen.
Det finns nämligen en brett förankrad insikt om att växthuseffekten är ett avgörande och existentiellt hot som måste mötas. I Sverige och i Europa liksom i det globala samarbetet. Därför satte riksdagen redan 1988 ett tak för utsläppen, mot den dåvarande regeringens vilja, och därför har vi i Sverige genom val av rätt politik minskat utsläppen mer än något annat land. Därför har Europa satt sina mål, därför Parisavtalets globala ambitioner.
Det finns förvisso dem som ifrågasätter växthuseffekten. Om det är så att Sd gör det spelar det mindre roll eftersom det är en marginell uppfattning i den svenska debatten. Det händer också att andra enskilda aktörer ifrågasätter antingen effekten som sådan eller trosvissheten kring dess utveckling. Det kan de i ett öppet samhälle få göra utan att de ska brännas på politikens bål.
När det gäller att vi har en växthuseffekt är vetenskapen så dominerande, liksom förnuftets reflektioner, att det spelar mindre roll. För dem som likväl tvivlar på växthuseffekten borde det ändå vara angeläget att minska de fossila bränslenas betydelse av uppenbara geopolitiska skäl. Men klimatdebattens alternativ handlar som sagt inte om Sd.
Men när debatten likväl handlar om Sd, demonisering av dem som ifrågasätter eller om hur journalisters självbekännelser om hur de upplever sin skam för att de flyger eller på annat sätt medverkar till CO2 utsläpp reduceras klimatfrågan till att bli en fråga om personliga offer och avlat, en politisk konfrontation med Åkesson eller som något vi kan göra åt genom att inte flyga på en semesterresa, en affärsresa till Berlin eller till Europaparlamentet. Förenklingen reducerar utmaningen och skymmer de alternativ vi måste ta ställning till. Den så kallade flygskammen är ett exempel.
Om hela det svenska flyget avvecklades skulle påverkan i nuet bli närmare noll av de globala utsläppen. Flygandet globalt ökar exponentiellt och antalet passagerare väntas 2019 vara cirka 4,5 miljarder. I Ostasien motsvarar ökningen strax över 300 000 passagerare per dag. Detta ska ställas i relation till att samtliga Norrbottens läns flygplatser under hela 2018 registrerade blott 1,5 miljoner passagerare. En minskning i svenskarnas flygvanor påverkar inte ens på marginalen de globala utsläppen.
Men Sverige skulle som ekonomi släpa efter och inte kunna vara ledande i arbetet med en utveckling som innebär mindre utsläpp från flyg, stålproduktion fri från CO2 utsläpp och el-baserade transportsystem. Allt detta har en global påverkan och betydelse till skillnad från symbolpolitiken.
Vi skulle inte kunna visa, som vi har gjort tidigare, att ekonomisk tillväxt inte bara kan förenas med minskade utsläpp utan är en förutsättning för den utveckling mot nya energikällor och nya teknologier som ger minskade utsläpp. Handel med andra och deras utveckling skulle i sin tur bli lidande.
Avvecklar vi däremot kärnkraften, vilket Sverige nu gör bidrar det till ökade utsläpp. Och det är tyvärr det mest konkreta och med störst konsekvenser vi nu gör i frågan, utan att det uppmärksammas i krönikor och på torgmöten.
Sverige ökar utsläppen nu, istället för att minska dem. Den svenska kärnkraften ersätts nu med ökat beroende till import, fossila bränslen och kan heller inte användas för att ersätta den fossila kraftproduktionen som dominerar i de baltiska staterna och i Polen, länder som har mindre ekonomiskt utrymme att investera i energiproduktion än vad Sverige har.
Det är detta frågan handlar om. När debatten skyler det har paniken underminerat vår förmåga att fatta de beslut som krävs. Det är därför det skrivs så lite om att kärnkraftsavvecklingen nu leder till ökade utsläpp, att det globalt inte är kampen mot fattigdom som hotar jorden utan fortsatt fattigdom, hög barnadödlighet och ekonomier som inte kan investera i framtiden. Demoner, änglar och domedag är inte rätt väg till den debatt vi behöver.