Publicerad i Dagens Industri den 24 februari 2011.
Greklands eller Spaniens stora underskott hade inte varit bättre om de varit i form av drachmer eller pesetas. Snarare hade de då kunnat fortsätta med ständigt växande underskott med åtföljande inflation, devalveringar, och nya devalveringar, som i sin tur utlöst krav på handelshinder och en alltmer uppsplittrad europeisk ekonomi. Det valutakrig som ibland talas om på global nivå hade varit en bister europeisk verklighet och en väg mot en allt mer försvagad konkurrenskraft.
Det vi nu ser är att underskott i ett land påverkar förutsättningarna för stabilitet och konkurrenskraft för alla.
Uppluckringen av stabilitetspakten tillät detta och minskade därigenom reformtrycket i de länder som behövde reformer som mest. Det var helt enkelt för lätt för till exempel Grekland, Portugal och Spanien att låna till låga räntor ända tills långivarna insåg att det är länderna själva som måste kunna betala sina skulder, och ingen annan.
Nu har vi i en möjlighet att ge euron en pånyttfödelse som samtidigt kan lägga grunden för stabila offentliga finanser i EU. De hårdare reglerna är till för att skydda de mjuka värdena. Mjuka regler leder däremot till hårda slag mot välfärden, hushållens eller den offentliga, vilket vi också ser i de länder som nu tvingas genomföra hårda åtstramningar för att överhuvudtaget kunna klara sina skulder. I behandlingen av stabilitetspakten har jag lagt lagförslag som har fyra olika syften.
För det första måste vi se till att marknadens förebyggande reaktioner genom höjda räntor mot de länder som ökar sina risker och sina skuldbördor, och lägre för dem som sköter sig, inte lyfts bort från dem och istället betalas av alla. Så kallade eurobonds för att finansiera underskottsländernas underskott får inte bara den effekten utan riskerar också att bygga in nya spänningar mellan medlemsländerna, mellan dem som är nettobetalare och nettomottagare och som för en politik som tvingar fram nya stödpaket.
För det andra måste stabilitetspaktens mål och krav vara tydligare och avse hela konjunkturcykeln. Det räcker inte med en gräns för underskott. Därför har jag lagt ändringsförslag som innebär ett system motsvarande den svenska budgetlagstiftningen med klara tak för utgifter och mål för underskott/ överskott ska gälla rullande i ett treårsperspektiv med de möjligheter det ger att följa upp och korrigera avvikelser.
För det tredje måste stabilitetspakten vara fokuserad på de centrala reglerna, inte bygga på mer övergripande ekonomisk-politiska bedömningar. Då skapas politiskt godtycke och en lång rad ursäkter för att överskrida reglerna, Därför har jag i mina ändringsförslag avvisat att överskridanden ska kunna ursäktas på grund av politiska omständigheter eller ekonomiska förhoppningar. Till skillnad från socialistgruppen vill jag inte ha undantag för ökade utgifter för infrastuktur.
Det måste vara budgetpolitiken som ska prioritera de viktigaste utgifterna och avstå från andra mindre viktiga. Av samma skäl avvisar jag i mina ändringsförslag att kommissionen och rådet liksom parlamentet inom ramen för stabilitetspaktens regelsystem ska bedöma och försöka korrigera den ekonomiska politiken i allmänhet och politiken för ökad konkurrenskraft i synnerhet. Det är varje medlemsstats uppgift att föra bästa möjliga ekonomiska politik för sitt land. Pakten ska istället fokusera på de kriterier som drabbar den övergripande finansiella balansen.
För det fjärde måste sanktioner vara tydliga och kännbara så att varje regering vet att man kortsiktigt inte klarar sig bättre genom att öka utgifterna och minska överskott eller öka underskott. Därför måste också beslutsfattandet vara sådant att konsekvenserna är förutsebara. Beslutsfattandet måste därför bygga på de centrala kriterier som drabbar alla och automatik oavsett om det är stora eller små länder som överskrider gränserna för underskott och skuldbörda.
Med rätt politik kan vi nu ge euron en pånyttfödelse och Europa en stabilitet som lägger grunden för tillväxt. Det är en svensk erfarenhet som gäller även på europeisk nivå.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP