Det viktigaste med Emmanuel Macron som ny fransk president är allt det han inte är. Han är inte protektionist. Han odlar inte nationalismens och det etniskas motsättningar. Han är inte den samhälleliga katastrof som Le Pen hade kunnat vara, både för det franska samhället och för det europeiska. Han är inte för att underminera EU och det europeiska samarbetet. Han är inte för en euroepisk eftergivenhet till den ryska regimen. Han är heller inte för en socialistisk ekonomisk politik, tvärtom så bröt han i protest upp från den.
Det innebär att Frankrike från och med i dag har en person som inte är ett hot mot det öppna samhället, europeiskt samförstånd och samarbete och för social integration. Han är inte emot reformer, fri handel och ett djupare samarbete i Europa. Det är bra bara så. Inte bara för att alternativet, i form av Le Pen eller Mellenchon hade varit förfärligt, utan också för att hans eget ursprungliga parti lät sig lämna det ekonomiska förnuftets ramar till förmån för en renodlad populism som, som alltid med populism, inte ledde någonvart annat än att problemen förvärrades samtidigt som den samhälleliga stadgan underminerades.
Nu återstår att se vad Macron kommer att tillämpa allt det han inte är. Mycket talar tyvärr för att han när det gäller det europeiska samarbetet mer är fokuserad på institutionella reformer, som en europeisk finansminister och en europeisk finanspolitik, i förhoppningen att de i sig löser svåra politiska problem. Han har redan hunnit uttrycka sig till förmån för lite grann av protektionism. Allt det kommer att försvåra för den agenda för reformer som Frankrike och Europa behöver.
Fransk ekonomi kommer inte reformeras av några andra än franska ledare som vågar stå upp för förändringen och mot bidragstänkande. Den kommer framförallt inte reformeras av en europeisk politik och en europeisk finansminister i EU-kommissionen. Franska folket har svårt att acceptera reformer och lösningen på det problemet är inte att låta någon annan ta ansvaret för de reformer som behövs.
Symbolpolitik underminerar alltid den konkreta politikens fokus på förändring. Det är i Frankrike som reformerna om pensionsålder, arbetsvecka, de offentliga finanserna och bidragen, skatterna och arbetsmarknaden måste fattas. Det blir svårt nog men det blir aldrig av om man i stället sätter sin tillit till att andra ska ta ansvaret.
Redan i dag är det ett problem att stabilitetspakten inte följs vad gäller Frankrike. Det har motverkat reformer under franskt ansvar. Problemet att Frankrike inte följer stabilitetspakten löses inte genom andra regler och institutioner. Det löses genom att fransk politik fokuserar på det som är nödvändigt för Frankrike. Det återstår att se vilken politisk och parlamentarisk kraft Macron kommer att ha utöver allt det han inte är och som utan tvekan är hans främsta bidrag, åtminstone så långt.