Det viktigaste med EU är det vi har uppnått i form av sammanhållning, en inre marknad, gemensam säkerhet och ett återförenat Europa. Det var i grunden det som blev EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers utgångspunkt i sitt State of The Union tal. Något mindre pampigt än den amerikanska motsvarigheten men framförallt med nuvarande amerikanske presidenten mer värdigt. Med Europas sammanhållning och EU:s utveckling har vi uppnått ett värn för frihet som vi aldrig tidigare har haft. Till skillnad från tidigare motsvarande tal började Juncker inte i den återkommande diskussionen om att det är institutionell förändring och mer makt till EU som behövs utan utvecklade iakttagelsen att det vi har uppnått ger oss stora möjligheter.
Det gäller, och han klargjorde det, en ökad ansträngning för att få till stånd fler internationella frihandelsavtal. Vid ett flertal debatter inom och utom vår parlamentariska grupp där jag riktat kritik mot besattheten har jag understrukit vikten av att ”EU gets taller when US gets smaller.” Europa bör visa vägen mot en internationell ordning präglad av lagar, avtal och frihandel som kan fortsatt bekämpa fattigdom och lägga grund för fred, säkerhet och civilisation.
Han klargjorde också att vi redan i dag kan göra det som behövs för att fördjupa den inre marknaden men kunde inte låta bli att hamna i institutionellt förändringskrävande när det gällde en europeisk finansminister som en illusion att det som är Europas problem i de enskilda medlemsstaterna kan lösas genom en gemensam finansminister. Det krävs finansministrar, statsministrar och i förekommande fall presidenter i varje land som driver reformagendan. Det kan aldrig drivas från Bryssel utan måste vara förankrat i varje enskilt land. Och där finns mycket att göra, kommissionsordföranden borde ha utvecklat sin syn på medlemsstaternas behov av strukturreformer och kravet på dem att följa stabilitetspakten istället för att genom fortsatta underskott låna från framtiden för att på det sättet finansiera frånvaron av reformer.
Europa behöver förändras och det handlar om ökad fri handel, en mer dynamisk inre marknad öppen för alla, ett ledarskap i den digitala agendan där vi tillsammans kan forma en gemensam telekommarknad, arbetsmarknader som är öppna för alla och flexibla, en forskning som lyfter fram det bästa i Europa och som lägger grunden för innovationer. Denna politiska inriktning borde Juncker ha visat att han står bakom, både när det gäller behovet av lagstiftning på europeisk nivå och vad gäller medlemsstaternas inriktning.
Han kunde inte låta bli att hamna i frågor om hur Eu:s institutioner kan stärkas på medlemsstaternas bekostnad. Det gällde kravet på att göra skattefrågan till en kvalificerad majoritetsordning, att ha så kallade transnationella listor till valet av Europaparlamentet och samme ordförande för kommissionen som för Europeiska rådet. Det är att underminera medlemsstaterna och därmed även det som EU är, en balans mellan det nationella och det gemensamma. Skattefrågan ska vara nationell och Europaparlamentariker ska väljas av sina medborgare och representera de länder de väljs ifrån. Maktdelning, checks and balances är en avgörande faktor för ett fungerande europeiskt samarbete.
Motsvarande gäller kraven på en social dimension, eller det som tidigare kallats en social pelare. Det är noterbart att han efter kritik tog ett litet steg tillbaka för att säga att det mer handlar om riktlinjer men det handlar de facto om att lagstifta i frågor som rör familj, arbetsmarknad och välfärd på europeisk nivå. Det är en linje som skulle skapa motsättningar och konflikter samt en likformad välfärd som inte passar in någonstans.
Och så öppnade han för fortsatt utvidgning. Bra. Sa nej till flerhastighets Europa. Ett starkare samarbete om säkerhet och försvar. En stabilare bankunion och en gemensam regelbok för den finansiella sektorn. En fortsatt utvidgning av euro-zonen. Sverige måste vara en del av debatten om hur allt detta ska se ut om vi inte ska hamna i en situation där andra genom sina initiativ bestämmer agendan. Vi måste vara tydliga med att skattefrågorna ska förbli nationella och inte bli föremål för kvalificerade majoritetsbeslut. Utvecklingen av eurozonen får inte ske så att länder som Sverige förlorar inflytande över vår gemensamma utveckling.
Sverige måste gå i täten för ett Europa som fokuserar på de viktigaste uppgifterna, som inte ersätter svåra men viktiga beslut med återkommande diskussioner i förhoppning om nya institutionella lösningar i förhoppning att det löser problemen, som inte i sin iver att fatta beslut om allt reglerar medborgarnas vardag och välfärd istället för att fokusera på de stora och grundläggande uppgifter som EU en gång etablerades för att möta. Fred, säkerhet, välstånd och frihet är lika viktiga att värna i dag som då