Det har under denna valrörelse återkommande gånger sagts att den är mer polariserad än någonsin och mer hätsk. Det är ett budskap som framförallt präglar den kolumnistiska journalistiken där varje personlig kommentar framställs som en djupsinnig objektiv analys.
Sannolikt beror det på att man är mer upptagen med att utifrån egna uppfattningar kommentera nuets politiska spel än att rapportera om politikens uppfattningar och innehåll. Krönika efter kolumn efter analys beskriver hur förenklade och ointelligenta politikens budskap är på ett sätt som ibland tangerar det politikföraktet som man själva anser sig vara ett värn emot. Det är mycket van oben mot dem som tror sig kunna se lösningar på problem och mycken acceptans för att saker och ting är som de är.
Kanske är det för att man förtränger den politiska rapporteringen för kommenteringen och den kritiska granskningen av regeringsmaktens utövning som man fångas av orden, retoriken och ytan. Det är slående att till och med de fördjupningsprogram som följt efter utfrågningar och debatter fördjupar sig i ytan, det vill säga klädseln, syftet med varför någon sa något, retoriken och taktiken. Inte innehållets innebörd och konsekvenser, än mindre den förda politikens ansvar för de konsekvenser det svenska samhället nu brottas med. På twitter och i reportage har jag noterat hur många journalister sträckt sig mycket långt för att hävda att antalet skjutningar relativt inte är så stort om man även ser till antalet dråp i lägenheter förr, att elpriserna inte alls beror på svenska beslut utan på utländska, från Putins krig till Tysklands avveckling av kärnkraften, som till skillnad från den svenska anses ha haft en påverkan på priset. Och när det gäller antalet arbetslösa och personer som inte kan försörja sig själva har det varit viktigare att diskutera det exakta antalet än problemet i sig oavsett vilken källa eller definitioner man använder sig av är betydande.
Det är i det skenet lätt att anse oppositionens kritik för polariserande och ogrundad, bara för att bråka eller ”käbbla”.
Och blickar man bort från politikens innehåll och skillnader blir det lätt att glömma att det varit normalt att socialdemokrater anklagat de borgerliga för att vilja avskaffa eller sänka pensioner, avskaffa social trygghet och helt enkelt lägga ner välfärd. Valåret 1985 präglades av en svartmålning av oppositionen och framförallt moderaterna som gick ut på att bara rika skulle få tillgång till skola, sjukvård och barnomsorg.
Det var inget som höjde några finstämda ögonbryn bland den tidens journalister som ofta fick sina uppslag genom så kallade ”utredningar” på Sveavägen 68 som gällde som utgångspunkt för redaktionernas arbete. Inför partiledarutfrågningen klargjorde redaktionschefen att man skulle ”knäcka” Ulf Adelsohn. Att Olof Palme kallade näringslivets företrädare för profithungriga ”babianhannar” vilket ledde till uppskattande journalistiska kommentarer.
Inför valrörelsen 1988 hävde Sten Andersson ur sig att Bengt Westerberg hade en ”felprogrammerad” hjärna utan att det blev bekymrade diskussioner om debattklimatet. De stora TV-redaktionerna använde sig utan kritisk källgranskning av socialdemokratiska högkvarterets påhittade påståenden om gigantiska moderata besparingar utan att sucka över hur S kunde fabulera så.
Längre tillbaka i tiden förklarades Jarl Hjalmarson av regeringen Erlander för en säkerhetsrisk eftersom han ville att Sverige skulle kritisera det sovjetiska systemet och också föra upp den sovjetiska nedflygningen av ett svenskt flygplan till FN.
Det var en tradition som fullföljdes med att den socialdemokratiska regeringen valåret 1968 anklagade folkpartiledaren för att vara en amerikansk extremist när denne krävde att Sverige skulle göra en solidaritetsförklaring med Tjeckoslovakien i misstro mot sovjetiska löften att inget skulle hända ( parallellen till dagens socialdemokratiska naiviteter och tidigare anklagelser mot förespråkare av Nato-medlemskap är slående).
Och i samband med 1981 års ubåts-kris anklagades Carl Bildt för att vara en säkerhetsrisk eftersom han som utrikespolitisk talesman reste till USA med samtal företrädare för den amerikanska administrationen och utrikespolitiska tankesmedjor där.
Tidigare hade socialdemokraterna på bred front anklagat dem som krävde fria val i Central- och Östeuropa för att återfalla i det kalla krigets korstågsfararmentalitet, samtidigt som de demonstrerade för en ensidig västlig nedrustning.
Jag själv i all enkelhet blev anklagad av statsministern för att vilja ha kärnvapen, eftersom jag ansåg vi borde stå på västs sida i kraven på demokrati, och senarew av deras ledande utrikespolitiska företrädare för att vara en företrädare för den extrema tokhögern eftersom jag krävde att Sverige skulle stödja de baltiska ländernas frihetskamp. Något som socialdemokraterna mycket bestämt inte gjorde eftersom de inte ansåg dem för ockuperade och dessutom hävdade att de inte ville bli fria. De hade i grunden blundat för det sovjetiska förtrycket och i den ryggradslöshetens anda svikit Raoul Wallenberg helt och hållet.
Och som sagt, ständigt demoniseringen av motståndaren syfte och person, baserad på en förvrängning eller förfalskning av politiken.
När LO-ordföranden på fullt allvar menar att moderaternas politik byggs upp av ”arbetarhat ” reagerar vare sig ledarsidorna på AB eller DN. Inga andra heller. Inga krönikor eller kolumner, som jag läst, som kritiserar debattnivån.
Det är som att den socialdemokratiska normaliteten i att demonisera motståndare är legitim bara för att det alltid har varit så. Därför har det heller inte skrivits några upprörda texter om behovet av en god samtalston när Löfven och ett antal andra företrädare för regeringen hävdat att ett regeringsskifte leder till nazism i syfte att påverka den demokratiska legitimiteten i ett maktskifte, trots att det faktum att påstådd nazism har blivit en grund och ursäkt för Ryssland att angripa andra länder, något som är ett skäl till varför ansvariga personer bör vara varsamma med begreppen. Ett annat viktigt skäl till att vara varsam med begreppen är att om man använder det som skällsord för politiska motståndare tunnar man ut betydelsen av nazismen som begrepp. Inga är gladare för det än nazisterna.
Påståenden som normalt är trollens budskap tillåts likväl när det är de personer som gjort det till sin politiska retorik att hävda att borgerligheten kommer att nazifiera Sverige. Det är som att ju mer man tar i i skällsorden desto finare och varsammare med vårt samhälle är man. Och då behöver man ju inte diskutera politiken, dess innehåll och det egna ansvaret för varför Sverige blivit ett allt mer segregerat samhälle präglat av arbetslöshet, kriminalitet och motsättningar.
Det är en enfald förenad med en ohederlighet som gör det anmärkningsvärt att inte svenska media ställer kritiska frågor om någon på fullt allvar tror att en regering präglad av moderaternas och övriga blivande regeringspartiers liberala agenda skulle leda till att demokratin upphör.
Det är lika befängt som att inga, som jag har sett, har ställt frågor till Magdalena Andersson om hur hon förhåller sig till Annika Strandhälls skamlösa indelning av politiska motståndare i ”färgade” och ”vita”. Ingen har ställt frågorna till henne om en socialdemokrati i Malmö som bidragit till att göra Malmö till en stad som judar flyr. Ingen har heller ställt henne frågorna om hur den etniska indelning av stadsdelar som hon luftat tanken på ska organiseras. Eller hur skolor ska få rätt komposition av elever. Ja, och knappt har någon ställt frågan om hur hon tänker sig att partier som aktivt bildar opinion mot Sveriges Nato-medlemskap ska kunna bidra till Sveriges anslutningsprocess i en tid då vi fortfarande står utanför eftersom Magdalena Andersson och andra socialdemokrater valde att lita till tron på allianslösheten, ända tills verkligheten avslöjade illusionen.
Ett skäl till att valrörelsen utan historiskt perspektiv anses vara polariserad är att dess bevakning bygger på positionering snarare än politik. Strävan att distansera sig från Sd trumfar strävan att presentera lösningar på just de samhällsproblem som bidragit till Sd´s framväxt. Oviljan att reda ut vem som har ansvaret för den nästan högsta arbetslösheten i EU, den lägsta tillväxten, den havererade elmarknaden, den fördjupade segregationen och kriminaliteten leder också till en ovilja att granska alternativen. Därför tenderar den journalistiska eliten hellre att kritiskt granska tanken på att politik kan föras på ett annat sätt än på det sätt den förts.
Det är påfallande att oppositionens förslag till lösningar på de svåra problemen beskrivs som bråk, försök att ta politiska poänger, bryter enighet ( om vad då) och bara syftar till att ”störta” regeringen som en av våra ledande journalister beskrev processen då man byter regering. Ett antal ”experter” samlas ständigt in för att klargöra hur förenklade, skenbara och felaktiga oppositionens förslag till åtgärder är.
Krävs hårdare straff mobiliseras de experter, och det kryllar av experter för den som vill finna någon som säger det man vill, som hävdar att hårdare straff inte alls hjälper, fördjupar problemen och bara är av symbolisk karaktär. Eller meningslösa kommentarer om att det inte är lösningen på allt, som om någon hade sagt det. Krävs byggandet av ny kärnkraft betonas att kärnkraft inte är den enda lösningen ( vem har sagt det), att den tar väldigt lång tid att bygga (vilket understryker vikten av att starta snabbt, inte låta bli och framförallt att man inte borde avveckla den man hade) att den är olönsam (vilket den har gjorts genom pålagor och subventioner av andra energislag) med mera.
Allt detta ända tills regeringen vänder och föreslår något liknande då det rapporteras som handlingskraftiga lösningar. Utan kritisk granskning varför man gör det nu efter åtta år och hur man ska kunna göra det när man tidigare inte har kunnat det genom de konflikter som finns både inom socialdemokraterna och inom vänsterkartellen. Den kritiska granskningen av den politik som förts genomförs inte trots att det vore ett bra sätt att belysa ett av regeringsalternativen. Den kritiska granskningen sker snarare av den alternativa som skulle kunna vara en lösning, och då inte som en granskning av problemet utan som intervjuer av ”experter” som sedan länge har investerat in sina egna åsikter.
Inte ens kring Nato-frågan och hur det kunde komma sig att socialdemokraterna förde en säkerhetspolitik i direkt strid med Sveriges intressen som de plötsligt insåg krävde medlemskap har granskats, än mindre det faktum att den sena omsvängningen nu innebär att vi står utanför med mössan i hand, med informella säkerhetsgarantier men inte med medlemskapet som garant. Det är en misskött socialdemokratisk säkerhetspolitik som nu ställt svensk säkerhet i ett väntläge där vi är beroende av andras välvilja och Turkiets godtycke.
Pandemins krishantering präglades av samma underdånighet till regeringen. Stora delar av medie-etablissemanget blev till och med upprörda när utrikesministern råkade ut för en kritisk utfrågning i tysk TV.
Någon uppföljning av de brister i beslutsfattande som sedan kommissionen kom fram till gjordes inte av redaktionerna, regeringens underlåtenhet att överlämna material till kommissionen lyftes av en ledarsida, inte av dem som brukar hedra sig med att vara professionella ”murvlar”.
Istället var det mediala budskapet under pandemin och efter dess kritiska skeende att alla partier ändå tyckte lika, vilket inte är sant. Regeringen hade stöd för de åtgärder man vidtog, kritiserades för att man ständigt var försenad och för de åtgärder man inte vidtog, som bristen på tydliga rekommendationer och regler, spårning och testning.
Det är som om januariöverenskommelsens föreställningsvärld har styrt över den mediala rapporteringen, där regeringens påståenden om demokratins fall och nazismens grepp om det svenska samhället gripit tag i journalister så mycket att man inte vill riskera den rådande ordningen för att inte därigenom förknippas med de samhällsomstörtande krafter som hallucineras under moderat ledning vilja införa ett fascistiskt styre i Sverige. Lite på samma sätt som medier länge tvekade att skriva om problem med invandring och i invandrartäta områden på grund av att man inte ville förknippas med främlingsfientliga krafter.
Resultatet är en politik som fortsatt som tidigare och gett samma resultat som tidigare, en skenande kriminalitet, ofta förnekad eller relativiserad av medier liksom av statsråd, en akut elkris, fördjupad segregation och ett allt tydligare utanförskap där klaner och parallellsamhällen nu blivit erkända faktum.
Till och med när det gäller skolor har journalistiken likt glada labradorer kastat sig i väg efter osakliga påstående om att miljardvinster och betygsfusk i friskolor är det som skulle vara den svenska skolans problem, eller att som Magdalena Andersson på Tik-tok förkunnade ägare som använder vinsterna för att gå på porrklubbar i Thailand, ett debattgrepp som ingen dömt ut som att sänka nivån.
Genom att springa efter detta, att friskolor som annars har problemet med att så många söker till dem så att ett annat överordnat problem är hur man ska hantera köerna är den svenska skolans problem, har man blundat för de rätt så många skolor som lyckas sämst . Det har tillåtit S att låta dessa skolor som bidrar till segregation och utanförskap fortsätta år efter år, på ingen annan merit än att de är kommunala.
En stor del av utfrågningen av Johan Pehrson handlade om köerna till friskolor, som trots allt är ett mindre problem eftersom många söker till flera skolor samtidigt eftersom man gärna vill komma in i någon, och det bara är ett fåtal skolor som har riktiga köer.
Denna dominerande del av utfrågningen skedde utan att frågan ställdes varför det finns köer till friskolor och varför det är ett problem att ännu fler inte kan gå där om de nu skulle vara så dåliga som S säger de är. En enkel utväg för att hantera köerna är nämligen att stimulera till fler friskolor , fler platser i friskolor och fler elev-val.
S vill självklart inte diskutera de skolor som fördjupar segregation genom att en stor del av deras elever inte får gymnasiekompetens eftersom det är ett stort misslyckande i en tid då skolorna i Sverige som helhet når bättre resultat. När de istället kastade strålkastarna på friskolor blev de snabbt följda av journalister som förfasade sig över att skolor som går med vinst drabbar eleverna utan att tänka tanken att då skulle samma gälla tidningarna de arbetar åt. Än mindre ställdes frågan varför så många väljer friskolor. Och inte alls tänktes tanken om det verkligen är friskolorna som är problemet i den svenska välfärden. Den frågan hade regeringen redan svarat på.
Så i ett land där det finns alltför många skolor som är dåliga, där försvaret är för svagt, säkerhetspolitiken byggd på en illusion, arbetslösheten bland de EU-högsta, tillväxten lägst, elbristen en grundläggande kris och kriminaliteten ett gravt samhällsproblem blev elevernas fria val det stora problemet. Det som regeringspartiet pekade på.
Ända tills konsekvenserna av säkerhetspolitiken, energipolitiken och kriminalpolitiken blev så uppenbara att de inte kunde undvikas. Likväl blev det inte någon fråga om att granska den politik som fört oss hit. Bara hur de av regeringen skapade problemen ska hanteras av regeringen och oppositionen som om bägge startar från noll.
Nej, det är valet är inte mer polariserat eller smutsigare än andra. Men det handlar mindre om politikens alternativ och innehåll än andra.
Politikens alternativ i sak har underordnats det politiska spelet liksom den kommenterade journalistikens negativa syn på de politiker som försöker presentera sitt alternativ.
Kommentatorerna vars uppfattningar presenteras som objektiva sanningar, kolumnisterna vars åsikter framställs som mer kvalificerade än de simpla politiska partiernas som bara vill ta makten, allt detta har lett till att politisk sak har fått ge efter för politiskt spel. Och då är det ätt att klaga på den politiska debatten. Bryr man sig inte om innehållet blir ju bara formen kvar. Nu vacklar det i leden för nu har de politiska realiteterna blivit så uppenbara att socialdemokraterna byter riktning i valkompassen från den enda dagen till en annan. Det är ett sammanbrott intellektuellt. Kanske får det sin bevakning.