Drömmen om det som var är ofta drömmen om det som inte var. Eller en Sörgårdsromantik där man i efterhand penslar in de drömmar man har om framtiden i det som inte var. Sörgården var inte så idyllisk. Fattigdom, sjukdomar som tog liv och en underordning av människor som band dem till ett liv de aldrig hade valt. Bilderna av skördefester, saftkalas och dans på logen döljer och förtränger det som faktiskt var.
Så är det också med vänsterns drömmar om det så kallade svenska 1970-talet. Det var ett samhälle som gentemot omvärlden hade gjort sig inte bara neutralt utan också neutralistiskt. Sovjetunionens brutala förtryck accepterades och gillades som en del av läget. Sverige gick i täten för en europeisk säkerhetspolitik som byggde på att förtryckets regimer skulle accepteras som likvärdiga med demokratierna. Sverige stod politiskt vare sig på demokratins eller diktaturens sida i det som präglade det kalla krigets konflikter.
Däremot hyllade företrädare för svensk socialdemokrati så kallade progressiva rörelser i den tredje världen, det vill säga enpartiregimer och diktaturer som förtryckte sina undersåtar med motivet att man ville införa socialism. Så fick Sverige goda kontakter med de afrikanska och asiatiska diktaturer som med socialistisk utopi som mål använde medel som förtryck, fängelse, tortyr och avrättningar som medel. Sveriges statsminister hyllade revolutionen på Kuba och lovade stöd till den tredje världens socialistiska regimer utan hänsyn till demokrati och frihet. Sverige stod politiskt nära de regimer som band sina folk i fattigdom och förtryck. För vänstern en politisk dröm men för normala människor en historia att distansera sig ifrån.
Det ledde också till att krav på frihet och demokrati i Central och Östeuropa avfärdades som återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet och att beskrivningen av Sovjetunionen som en diktatur förkastades som en demonisering. Tanken på att länder som Estland, Lettland och Litauen skulle vara fria attackerades som krav från en tokstollehöger. För dagens vänster en dröm men för de människor som levde i realsocialismen var det en ständig mardröm där människors liv gick förlorade i en grå och grym utopi och där oppositionella förlorade livet. För vänstern en dröm men för vanliga människor fattiga och förnedrande diktaturregimer.
Radio, TV, barnomsorg, sjukvård, skola och äldreomsorg var liksom post och tele monopol gjorde medborgare till undersåtar och som inte lämnade utrymme för någon förbättring och utveckling än den som den politiska makten tillät och beslutade. Långa köer, dålig standard, gammal teknik, stillastående och planhushållningens flesta fenomen. Men en dröm för dem som anser att politik är att styra över andras liv.
Sverige var i början på 1970-talet ett av världens rikaste länder men högskattepolitik och socialistiska drömmar om den starka staten knäckte den svenska tillväxten samtidigt som världens ekonomier tog de första stegen mot liberalisering. Fortfarande var den fattiga världen den tredje världen där Sverige gav sitt moraliska stöd till planekonomiska regimer som höll människor i fattigdom, och tog avstånd från dem som inledde marknadsekonomiska reformer, samtidigt som den socialistiska var inkapslad i en andra värld som höll människor politiska fångar och slavar. Sverige inriktade sitt u-landsbistånd och sin utrikespolitik på att hålla de gamla regimerna med socialistiska ambitioner under armarna och vi höjde inte rösten mot den andra världens socialistiska diktaturer. En drömtid för vänster men en dålig tid för frihet och välstånd.
Men världen förändrades. Under 1980-talet blommade avregleringar och marknadsekonomi ut i global skala. En mardröm för vänstern men en väg mot välstånd och ökad frihet för människor runt om i världen. Marknadsekonomi och fri handel har på några decennier fyrdubblat antalet människor som lever i välstånd. Ett underkännande av socialismens ekonomi men en framgång för mänskligt skapande.
Sverige kom efter ett antal decenniers kräftgång in i det sena 1980-talets kris men reformer och marknadsekonomi har gett oss en av de mest dynamiska IT-industrierna, en dynamisk medieindustri, framgångar inom musik, industri och innovationsrik välfärd där människor kan välja bort dåliga kommunala alternativ till förmån för privata. Sverige har i dag en den högsta sysselsättningsgraden i Europa, genom företagande och stabila offentliga finanser. Ett för vänstern mardrömslikt underkännande av det starka samhällets tro på monopol, statligt företagande och offentlig kontroll över människor.
Sverige har blivit en del av ett öppet Europa och gått i täten för befrielsen av länder som levde under sovjetiskt förtryck. Vi står för fri handel i Europa och i världen. Vi säger tydligt att vårt försvar är ett försvar för frihet.
Vi har kunnat ta emot tusen och åter tusen människor på flykt och gett dem arbete. Vi har mött många av de problem som migration och integration ger men vi har klarat det bättre än många andra länder samtidigt som vi har en väsentligt högre levnadsstandard än i andra länder. Fler jobb och högre löner är en konsekvens av avregleringar och sänkta skatter. Smärtsamt för vänstern men bra för människor.
Mindre av klassamhälle och mer av social rörlighet, likväl allt för lite, men en mardröm för en vänster som vill se klasskamp som en avgörande samhällsstruktur.
I dagens Sverige kan människor välja, pröva nya yrken, välja skola oavsett var man bor och åldras som man vill. Många alternativ utvecklas vid sidan om och det finns inte ett TV-monopol som bestämmer den politiska agendan.
Det finns så mycket mer att göra men det är så mycket klarare att det är genom liberaliseringar och frihet vägen går, inte genom planekonomi och politisk styrning. Tråkigt för en dogmatisk vänster men hoppingivande för alla andra.
Tanken på att vända tillbaka till 1970-talets myter är de sant reaktionära krafternas dröm.
Det var inte bättre förr men det var bättre för vänstern förr. Då fanns det en tro på myterna som i verkligheten ledde till förtryck och fattigdom.
Det var inte bättre förr men vänstern var bättre förr. Trodde de.