Det vilar en gammal 1980-tals stämning över den världsbild som Margot Wallström förmedlar i en intervju i Svenska Dagbladet. Utrikespolitiken syftar för hennes del till att hantera den tredje världen genom att stödja kvinnors rättigheter och helt enkelt engagera sig och bry sig om. Inte om frihandel, marknadsekonomisk utveckling eller krav på människors fri- och rättigheter oavsett kön, sexuell läggning eller härkomst.
Problemen i vår egen närhet leder inte till att den säkerhetspolitiska situationen i Europa sätts i fokus för utrikespolitiken. Detta ändå trots att det pågår ett krig i Europa samtidigt som Ryssland bedriver en omfattande och systematisk destabiliseringspolitik mot sina grannar.
Samtidigt som den europeiska fredsordningen sätts ur spel av Vladimir Putin och därmed är en utmaning mot hela det moderna Europa beskriver Wallström det som ett problem att få en dialog med ett Ryssland som, som hon beskriver det, gör svenskarna rädda. Som om problemet är att någon gjort hennes svenska medborgare rädda, inte att europeisk fred och europeiska gränser är hotade.
Det problem med Putin som Europa och världen nu ser beror inte på bristen på dialog och öppenhet utan på en dialog och öppenhet som inte har förankrats i en realistisk verklighetssyn om hur den ryska politiken under Putin har förändrats. Det är svårt att tänka sig att Vladimir Putin ser ett problem i omvärlden att han inte får tillräckligt med samtal med vänliga människor som vill förstå honom. Och att det är därför han inte respekterar våra gränser, vilket Margot Wallström kräver han ska göra.
Problemet är att Putin bedriver just en sådan politik som Wallström har läst om i en bok och inspirerats av, skriven av en tidigare presidentrådgivare Joseph S Nye, nämligen om ”smart power”. Detta är inte någon större innovation utan bara ett begrepp för att beskriva att ”hard” och ”soft power” hänger samman. Men i Wallströms tolkning blir boken snarare till en upptäckt av just ”soft power” med förhoppningen att man kan hantera saker genom dialog, öppenhet, samtal i FN och med tydliga krav på att gränser därför ska respekteras snarare än genom militär styrka och förmåga.
Sedan 2003 har Ryssland under Putins ledning valt en annan väg samtidigt som västvärldens ledare har haft förhoppningen om ”omstart” och dialog. Sedan han kom till makten har Putin verkat genom medvetna osanningar, lögner och genom raka förnekelser av det som är uppenbart för hans samtalspartners. Han har moderniserat och rustat sin militärmakt samtidigt som han har skapat ett nätverk av kleptokrat som bas för sin egen makt.
Upprustningen har förenats med tydliga hot, ekonomisk krigföring och genom ett krig i Georgien som fortfarande till betydande delar ockuperas. Vitryssland står under rysk kontroll i en obskyr maktutövning som innebär ett djupt förtryck av landets medborgare. I Armenien blev kraven att böja sig för Moskva till slut för stora på bekostnad av landets egen vilja att vända sig mot Europa för handel och tillväxt. Moldavien utsätts för utpressning.
Våra baltiska grannar utsätts för hot och påverkans politik. Putin utvecklar som bas för sitt styre en etnisk nationalism som slår mot den enskildes rättigheter, mänskliga fri- och rättigheter liksom mäns och kvinnors jämställhet eller respekten för sexuell läggning eller etnisk härkomst. Och vi har som sagt ett krig i Europa.
Mot den bakgrunden är det en flykt från verkligheten att se problemet i detta i att Putin skrämmer svenskar och försvårar för dialog.
Vi ser i dag ett hot mot europeisk fredsordning och demokrati som utmanar land efter land, inte som enskilda händelser eller olyckliga övergrepp, utan som en konsekvens av en medveten politik och en medveten idé om att göra Ryssland mäktigare över sina grannar på demokratins bekostnad. Den utvecklingen pågår fortfarande och avstannar inte bara för att vi tycker den har gått långt nog.
Det kräver en politik för att göra hela Europa starkt och samlat, inte spridda tankar om hur man genom dialog och nyupptäckt soft power ska göra världen lite längre bort lite bättre.
När män och kvinnor avrättas, våldtas och förnedras är det en grundläggande respekt för mänskliga fri- och rättigheter som saknas, inte ett feministiskt angreppssätt på utrikespolitiken. Den svenska biståndspolitiken kan bidra till att lyfta fram kvinnors företagande och rättigheter men den ofrihet vi ser i stora delar av Mellersta Östern, i dess värsta form under ISIS, men också i Iran och en lång rad av arabvärldens regimer, inklusive Hamas i Gaza, beror på bristen på den grundläggande respekten för människors frihet och rätt och allas lika värde.
Den syn på kvinnor som präglar dessa samhällen beror inte på bristande feminism utan på grund av att de saknar respekt för människors lika värde oavsett kön, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller politisk uppfattning. Kvinnor drabbas än hårdare och just därför måste kraven på den grundläggande respekten för människors fri- och rättigheter vara än tydligare.
Men den socialdemokratiska utrikespolitik som formades under 1980-talet valde att bortse från sovjetiska maktsträvanden och det hot som kommunismen innebar, istället valde man att reagera på enskilde företeelsers och samtidigt genom dialog skapa en gemensam säkerhet med den tidens diktaturer, se de stora konflikterna bortom Europa och där stödja så kallade progressiva ledare vars regimer präglades av att rättigheter tillhörde kollektiven, det kunde vara männen, kvinnorna, arbetarna, stadsborna eller bönderna. Men aldrig individerna.
Margot Wallström har hamnat tillbaka där, kanske genom snömoset eller helt enkelt genom att hon söker sig till en världsbild hon känner igen sig i. Det är bara det att den var fel då och inte är mer rätt nu.
Sverige behöver en utrikespolitik som är engagerad för våra grannar och bidrar till säkerheten i vår region av Europa, som bidrar till att samla Europa för att mot rysk aggression värna demokrati och fred här samtidigt som vi tillsammans måste verka för fred i Mellersta Östern och kräva respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Vi måste agera tillsammans med andra för att med kraft nå svåra mål. Det enda Wallström har gjort i den delen är att avvika från den gemensamma fredsprocessen för att villkorslöst, utan krav på respekt för gränser, erkänna en ofärdig stat som lider av bristen på rättsstat och respekt för sina medborgares rättigheter.
Sverige behöver bidra till att samla Europa, i strid med alla de krafter som är centrifugala. Vi behöver med EU som bas uppnå ett transatlantiskt handelsavtal som för världens två viktigaste demokratier närmare varandra.
Europeiska unionen fanns med mycket marginellt i Wallströms intervju, bara som ett påpekande att några av hennes partivänner i Europaparlamentet kanske lever i en bubbla. Den misstanken kan lätt drabba hennes partivänners partivän.