Mordet på Olof Palme skakade om Sverige. Ett upplevt Idyllien var det inte, så som vi nog alla trots realismens insikter hade trott. Tragedin berörde inte bara familjen utan hela vårt samhälle. När Sveriges Television på de tidiga morgontimmarna spelade sorgemusik var det en signal om att det var på riktigt och att Sverige hade drabbats av något som vi bara trodde hände i andra länder.
Det var också en otrygghet som för oss alla var kännbar för ingen visste vad som hade hänt och varför. Det var som att alla förklaringar utom de enkla var möjliga. I en del fall handlade spekulationerna, som vi sett under årtionden, om olika mer eller mindre fantasifyllda konspirationer, som till sin natur aldrig kan uteslutas eftersom det hemliga är så mystiskt stängt, samtidigt som det blivit allt svårare att tänka sig ett mord organiserat av någon större grupp.
Konspirationsteorierna är ofta en spegelbild av politiska förväntningar om att det var Olof Palmes gärning i världen som utlöste mordet. Tingsrättens dom rymmer inte den typen av spegelbild. Hovrättens friande dom innebar inte att man kunde utesluta den dömde men däremot att det inte kunde uteslutas att någon annan var skyldig.
Det var ett attentat mot vårt samhälle och mot vår demokrati och det drabbade en person som under lång tid stått i centrum för svensk politik. Hans familj drabbades mer än några andra men det var ytterligt få som inte kände allvaret och sorgen över det som skett. Då och då dyker det upp skrönor om personer eller sällskap som har skålat eller något annat, det finns säkert sanningar bakom det eftersom sanningen om mänskliga samhällen är att det finns all typ av personligheter i dem. Men det säger just därför väldigt lite om det svenska samhället.
Vi var på bredden en skakad nation, både på grund av personliga känslor och oro för landet. Polisutredningen missköttes men det är rätt att säga att Ingvar Carlsson, som trädde in som statsminister skapade en stabilitet vad gällde staten och dess övergripande funktioner.
Men det var ett samhälle som var präglat av en hög politisk konfliktnivå och som var mycket mer slutet och inskränkt än dagens.
Socialdemokraterna hade med undantag för tiden efter den borgerliga valsegern 1976 – som av några upplevdes som en statskupp och av andra som en orättmätig parentes – till 1982 styrt landet under hela efterkrigstiden. Och den borgerliga regeringen då styrde till stor del inom ett socialdemokratiskt paradigm. De så kallade mittenpartierna ville helst vara lite mer socialdemokratiska när det gällde offentliga förmåner och bidrag samtidigt som just den offentliga utgiftsökningen hade lagt grunden för den konkurrenskraftskris som då drabbade Sverige.
Vid mitten av 1980-talet hade politiken återgått till växande offentliga utgifter, stigande skatter och galopperande marginalskatter. Devalveringen vid socialdemokraternas tillträde 1982 hade lagt grunden för den kris som Sverige hamnade djupt i mot slutet av 1980-talet. Den ekonomiska utvecklingen var instabil.
Europa stod i mitten av ett kallt krig som hade fått ökade spänningar på grund av sovjetisk upprustning, både till havs och till land och genom utplacering av kärnvapen i Central- och Östeuropa baserade på medeldistansrobotar, syftande till att klargöra att ett sovjetiskt hot mot Europa inte behövde ses som sett hot mot USA och därför motivera ett minskat amerikanskt intresse i Europa. I oktober 1981 gick en sovjetisk ubåt, av allt att döma med kärnvapen ombord, på grund djupt inne i Blekinge skärgård, nära den svenska örlogsbasen. Den var en del av upprepade ubåtskränkningar som kom att fortgå under 1980-talet.
På andra sidan järnridån fanns förtrycket och diktaturen. Kommunistiska regimer som var det svenska vänsterpartiets vänskapspartier styrde och härskade med brutalitet och grymhet. De baltiska länderna, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Balkan var liksom Östtyskland under kommunistiskt förtryck. Där mördades och deporterades misshagliga och militära invasioner hade satts in för att korrigera när demokratisträvandena hade gjort sig hörda och märkta.
Deportationer, Gulag, koncentrationsläger, massavrättningar och fullständig ofrihet. Skräckvälde och fattigdom. Människor som försökte ta sig över gränsen mördades av soldaters gevärseld. Resten var fångna i fattiga och förnedrande planekonomier. Sovjetunionen hade tillsammans med sina lydriken miljoner soldater beredda till militär offensiv, och övade dem ofta på invasion.
I det svenska samhället hade socialdemokraterna ett järngrepp över den samhälleliga makten.
Det oinskränkta monopolet Sveriges Radiokoncernen leddes av en av Olof Palmes närmaste vänner. Dotterbolaget Sveriges Television hade som ordförande en tidigare statssekreterare till Olof Palme. Privata radiosändningar ledde till fängelse. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en statlig offentlig utredning för att på fullt allvar pröva om man kunde förbjuda paraboler och mottagning av sändningar från satelliter för att den vägen slå vakt om monopolet fullt ut. Presstödet var utformat för att stödja socialdemokratiska och centerpartistiska tidningar.
Generaldirektörer var med några få i stort sett okända undantag socialdemokrater med partibok. LO var än mer än i dag en gemensam aktör med socialdemokraterna. Alla medlemmar i LO var kollektivanslutna medlemmar i Socialdemokraterna. De som inte ville detta drabbades av mycket hårdför mobbning. Kommunalarbetarförbundet liksom ett antal andra av fackförbunden hade i sina stadgar att man skulle verka för socialismens genomförande.
För att LO skulle kunna ta över ägandet över ägandet av det svenska näringslivet genomfördes den största socialiseringsoffensiven i svensk historia genom att löntagarfonder infördes 1983. Det tvingade svenska företag att betala en skatt till fonder som sedan köpte ägandet i företagen.
Hyresgästföreningen, HSB och Riksbyggen värnade om en bostadspolitik som var planekonomins och grunden för dagens bostadsbrist. Även rättsväsendet präglades av en socialdemokratisering, vilket förklarade varför socialdemokraten Hans Holmer var länspolismästare i Stockholm liksom existensen av det som kallades SAPO. För dem som ville göra karriär i det offentliga Sverige gällde i första hand partibok, i andra hand att man åtminstone inte förknippades med det borgerliga Sverige.
Privata alternativ var antingen förbjudna eller inte möjliga på grund av lagar och regler.
I utrikespolitiken förde Sverige den tredje vägens politik, en neutralistisk utrikespolitik präglad av ovilja att stå för frihet och demokrati. När jag tillsammans med andra i början av 1980-talet ställde krav på frihet och demokrati i Central- och Östeuropa fördömdes vi av Olof Palme med att vi ville en återgång till det kalla krigets korstågsfararmentalitet, att vi demoniserade Sovjetunionen och att våra frihetskrav var ett hot mot freden. Olof Palme attackerade mig, då MUF-ordförande, utan någon som helst grund med anledning av frihetskravet för att vilja införa svenska kärnvapen, något som jag kommer ihåg Sveriges Television okritiskt förmedlade vidare.
Den socialdemokratiska utrikespolitiken blundade för diktaturerna och förtrycket i våra grannländer och fokuserade på den tredje världens socialistiska regimer. De hyllades och fick U-landsbistånd samtidigt som framväxande marknadsekonomier fördömdes. För en tid sidan visade en av våra svenska tidningar det man kallade det ”okända fotografiet på Palme” det vill säga när han tillsammans med Castro siktade med ett gevär. Det var vare sig okänt eller oönskat av Palme eftersom det var ett led i hans stöd till regimen Castro.
Sverige var länge tillsammans med Östtyskland den främsta bidragsgivaren till den kubanska diktaturen. I en uppsats från Lunds universitet finns möjlighet att studera detta närmare. Det faktum att det i dag för media framstår som en okänd historia att Olof Palme gav Castro sitt stöd beror snarare på medias egen historieskrivning än på brist på offentlig kunskap.
Motsvarande gällde för en lång rad av diktaturer och enpartistater i Afrika och Mellersta Östern som genom förtryck och planekonomi bibehöll ofrihet och fattigdom. Den diktator som höll anföranden om social rättvisa fick oftast den svenska socialdemokratins förlåtelse och välsignelse. Olof Palme förklarade att det var de kapitalistiska diktaturerna som var de otäckaste i den värld vi levde i.
När Sovjetunionen placerade ut kärnvapen av medeldistans kapacitet i Europa föll socialdemokraterna in i den ensidiga nedrustningens kampanjer och krävde att Väst skulle nedrusta utan krav på ömsesidighet. Istället lanserades en säkerhetsdoktrin som byggde på en acceptans av de kommunistiska diktaturerna i Europa, till skillnad från kraven på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Moderaterna anklagades i en utrikesdebatt för att vara en säkerhetspolitisk risk, att en borgerlig regering därför skulle vara en risk för freden.
När jag själv några år senare ställde krav på att Sverige skulle verka för de baltiska staternas frihet anklagades jag i linje med detta för att vara både krigshetsare och företräda den extrema tokhögern.
När diskussionen om valfrihet och mångfald inom välfärden växte fram förbjöds genom en särskild lag, den så kallade Lex Pysslingen, kommuner att ge likvärdigt stöd till privata alternativ.
Tanken på privata daghem förkastades av Olof Palme med att det var som Kentucky Fried Children, att barn som de borgerliga ansåg inte kunde hanteras som sopsäckar. Och det var när näringslivet agerade för ökade möjligheter för företagande och mot fondsocialismen som de attackerades av statsministern för att vara ”hatets och illviljans kolportörer”. När socialdemokraterna ville ta ett första steg i banksocialisering genom att införa statligt utsedda ordföranden i bankerna kallades de dåvarande bankdirektörerna för ”babianhannar”.
Det var en tid av hårda attacker, tillmälen och konfrontation. Det var en tid då Sverige förde en ekonomisk politik som ledde till att vi gentemot andra länder förlorade vår välfärdsposition samtidigt som inflation och stigande marginalskatter la grunden för den kris som bröt ut 1989 och som sedan präglade början av 1990-talet.
Den agitation som fördes var föraktfull mot tanken på människors valfrihet och företagande i välfärden. Den förträngde förtrycket i Sovjetunionen och i halva Europa och kom i praktiken att vara ett stöd för enpartiregimer i den tredje världen snarare än för fred och frihet.
Olof Palmes död var en tragedi för familj och för det svenska samhället. Den var större än konflikterna. Den skapade djupa spår. En make och far som var vårt lands ledande företrädare, en människa ibland oss, drabbades av ond bråd död och på ett sätt som är ett hot mot varje medborgare och varje öppet samhälle. Ett demokratiskt samhälle känner det som ett angrepp på oss alla och så var det.
Men låt oss för den skull inte göra oss några illusioner om en politik värd att längta tillbaka till. Det finns inget Camelot i det Sverige som då var.