När vi tänker på Sverige är det lätt att tänka på det Sverige som vi ser när vi blickar tillbaka. Det gäller inte bara i det mer historiska perspektivet med myterna, romantiken, arvet från och föreställningarna om vikingatiden, stormaktstid, ledande industrination och moralisk stormakt. Allt detta och mycket mer har självfallet bidragit till att forma det samhälle och det land som vi är idag.
Men det finns i allt detta en gemensam nämnare som bidragit till det som gett inte bara fornstora dar utan även den möjliga storheten i våra framtida dar. Det är medvetenheten om att världen utanför är en del av vår egen vardag och framtid. Förmågan att bejaka detta är den styrka som gett och ger vårt land sina framgångar.
Ett glest befolkat bondesamhälle blev mer egalitärt än feodalt, mer jämställt än andra, tvingat till strävsamhet för att överleva och samtidigt utåtblickande och inhämtande med handel, lärande, kunskap, organisation den enkla insikten att världen är ett samhälle vi är en del av. Så kanske det blir om man har mycket hav och många hamnar, och många båtar, men kanske också om man har mycket järn, stål, skog och papper att exportera och inser att man inte kan så mycket själv så få som mån är.
Så tyska handelsmän, holländska skeppsbyggare och vallonska smeder, skotska jordbruksförnyare, franska arkitekter samt mängder med utlandsstuderande svenskar tog hem kunskaper och öppenhet för det nya samtidigt som kunskaperna gjorde vår handel värdefull.
Det samma gäller så många andra som kom till vårt land med nya perspektiv och tankar. Och lägg till det industrialister, som gick utanför landets gränser därför att det var en naturlig del av den värld de levde i, och de som blev inspirerade av engelska och franska filosofer, så ser vi det som är mönstret för ett kunskapssamhälle, nämligen viljan och förmågan att ta till sig kunskap, utveckla den och sprida den vidare i vetskapen att man inte ska vara rädd för det annorlunda eller nya.
Är detta lite nationaldagsromantiserande? Jo,lite men likväl mycket sant. Och det är i dag liksom alltid tidigare konflikten mellan det gamla invanda och det nya utmanande som avgör vårt samhälles förmåga att möta morgondagen. Det som gett de fornstora dagarna var den öppenhet som vägde över slutenheten. Det var och är förmågan till oräddheten för det nya som blev svenskheten.
”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt” sammanfattade Esaias Tegnér det hela.