[BILD1]I dag verkar den stora nyheten vara att Per Gahrton ska avgå ur miljöpartiets ledning. Den framstår som nära nog lika stor som föregående veckas genomslag för FN:s klimatpanel. Så betydelsefull är det svårt att se att Gahrton har varit. Ens för Sverige.
Men det förhindrar inte att Per Gahrton har spelat en viss roll i svensk politik. På 1970-talet drog han dåvarande FPU ut till att bli en vänsterrörelse, under lång tid därefter har han lett angreppen mot staten Israel och tillhör också dem som har ifrågasatt om detta land ska få finnas om det inte beter sig bättre.
Förtrycket av araber har han varit mer tyst om än om demokratin i Israel, inte ens det faktum att det enda demokratiska val som har avhållits i Mellersta Östern var det som avhölls på den ockuperade västbanken. Mest säger det sannerligen om den övriga arabvärldens demokratiska tillstånd men också något om dem som hävdar att den israeliska ockupationen är ett utdraget krig mot palestinier.
Hatet mot Israel kommer Gahrton säkerligen att fortsätta att uttrycka, jämsides med alla andra som agerar i den riktningen. Den intressanta nyheten hade varit om han uttryckt respekt för demokratin i Mellersta Östern och avstånd till diktaturerna.
Sin allra mest framträdande roll har han haft i motståndet mot Sveriges medlemskap i EU. Hade han fått som han hade önskat hade Sverige i dag stått utan möjlighet att verka för att EU ska utveckla en miljöpolitik och en energipolitik som är förenlig med både tillväxt och sänkta CO2 utsläpp. Vi hade varit utan en möjlighet att bidra till freden på Balkan. Transformeringen av de gamla diktaturerna i Central- och Östeuropa hade skett utan ett gemensamt europeiskt stöd. Den stora nyheten med Gahrton är att han inte har uppnått det Europa han har levat för.